This text was published by Project Runeberg. This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.

Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work.

  PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
  initiative to create and collect free electronic editions of classic
  Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
  Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
  Questions  Dial international +46-13-126498
  Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden

Svensk litteraturhistoria

i sammandrag. Lärobok för skolor och själfstudier

af Karl Warburg

Illustrerad upplaga (till texten lika med sjätte, omarbetade upplagan)

I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom Projekt Runeberg. Efter en förlaga från P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm. Tryckt i Stockholm hos Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner 1904.

Förord till sjätte upplagan

Det har förflutit nära ett fjärdedels sekel, sedan första upplagan af denna lärobok utkom, och det ligger i sakens natur, att både min egen uppfattning och hänsyn till ämnets något ändrade ställning vid läroverken tid efter annan framkallat icke oväsentliga ändringar så i afseende på innehåll som form.

Jag har dock, ehuru icke alldeles utan tvekan, ansett mig böra vidhålla den ursprungliga planen. Frestande hade visserligen varit att ägna ämnet en något fylligare behandling, ungefär på samma sätt, som skett i en motsvarande dansk lärobok, Karl Mortensens framställning »Lærebog i den danske Litteraturhistorie med Hovedpunkter af det övrige Nordens» (320 sidor). Men jag har icke velat företaga en så stor rubbning i en lärobok, som i rik mån vunnit inträde vid läroverken. Möjligen finner jag anledning att utarbeta en något utförligare framställning att använda såsom litteraturhistorisk läsebok bredvid lärobokens mera knappa redogörelse.

Den sjätte upplagan, hvilken tillika, tack vare förlagsfirmans initiativ, utgår med nytt och rikt illustrationsmaterial, skiljer sig emellertid i väsentliga punkter från den föregående, särskildt hvad angår 1800-talet. Redan till förra upplagan hade jag önskat tillämpa en del förändringar på grundval af mitt större arbete (Illustrerad Svensk litteraturhistoria II), särskildt i afseende på det s. k. götiska förbundets författare och deras ställning, men måste då afstå därifrån på grund af tidens knapphet. Nu är såväl skildringen af 1809--1830 omordnad som redogörelsen för det tidsskede, som börjar med 1830, till god del nyskrifven delvis på grundval af egna forskningar. Af nyaste tidens författare hafva Rydberg och Snoilsky behandlats utförligt, särskildt med hänsyn till den betydelse deras arbeten hafva vid undervisningen.

Namnlistan på nu lefvande författare, hvilken ju icke alls är afsedd för skolans kurs, har ökats, då boken vunnit mycket stor spridning äfven utanför läroverken och man önskar ha dessa uppgifter lätt till hands.

Slutligen må nämnas, att jag, på tillrådan af ansedda lärare, funnit lämpligast betydligt inskränka antalet af namnen på författare, som skola exemplifiera inledningen om diktarterna.

Stockholm, sept. 1904.

Författaren.

INLEDNING.

Med ett folks litteratur förstår man sammanfattningen af alla de skrifter, i hvilka detta folks andliga odling gifvit sig uttryck.

Man skiljer -- alltefter ämnenas art -- mellan olika slag af litteratur, såsom den vetenskapliga litteraturen, den religiösa litteraturen, den politiska litteraturen, den sköna litteraturen eller poesien.

Litteraturhistorien i vidsträcktaste mening är redogörelsen för hela litteraturens utveckling och såsom sådan en viktig del af kulturhistorien. I det följande komma vi emellertid att fatta litteraturhistorien i en mera inskränkt betydelse och icke att sysselsätta oss med de bokalster, som uteslutande tillhöra den egentliga facklitteraturen (såsom den speciellt vetenskapliga, speciellt religiösa, speciellt politiska litteraturen o. s. v.), utan behandla hufvudsakligen den s. k. nationallitteraturen, d. v. s. de på svenska språket affattade litterära alster, i hvilka nationens egendomligheter företrädesvis kunnat göra sig gällande och hvilka kunnat komma en större del af nationen till godo. Hit höra då i främsta rummet alla alster af diktkonst, vare sig de äro affattade på vers eller prosa, samt vidare äfven annan litteratur, som på grund af innehåll och framställningssätt kunnat tillgodogöras af den bildade allmänheten inom det svenska språkområdet. Af lätt insedda skäl räknas till det senare slaget en stor del af den historiska litteraturen. Däremot falla vissa vetenskaper, t. ex. högre matematik, medicin m. fl., utom nationallitteraturen; de kunna svårligen blifva element af den allmänna bildningen, ej heller kunna de framställas så, att språkets behandling för dem är af väsentlig betydelse. Dock gifves här ingen bestämd gräns, då nationallitteraturen alltmer sträfvar efter att tillägna sig delar af facklitteraturen.

Den poetiska litteraturen utgör alster af skaldekonsten, som är en af de sköna konsterna. Denna konst -- äfven kallad poesien -- skapar med språket såsom framställningsmedel för läsarens eller åhörarens fantasi en förklarad bild af den inre eller yttre verkligheten.

Poesien kan använda såväl vers (bunden stil) som prosa (obunden stil).

Versen kan vara antingen orimmad (enbart metrisk såsom den antika) eller rimmad.

De öfriga sköna konsterna äro: de bildande konsterna (arkitektur, skulptur och måleri), hvilka vända sig till människans sinnliga åskådning och verka för ögat genom ett yttre materials form och färg, samt musiken, hvilken vänder sig till människans känslolif och verkar för örat genom tonen.

I afseende på framställningssättet delas skaldekonstens alster i tre slag: lyriska, episka och dramatiska, allteftersom författaren företrädesvis ger uttryck åt sin känslostämning eller berättar en händelse såsom närvarande genom att låta olika personer uppträda såsom handlande och talande.

Dock äro dessa diktarter icke strängt åtskilda från hvarandra; öfvergångsformer finnas, och dessutom kan t. ex. en lyrisk dikt vara inlagd i en episk eller en dramatisk; i ett drama kan förekomma en episk berättelse; i en lyrisk eller episk dikt kunna direkta dramatiska samtal vara inväfda o. s. v.

I. Lyrik. I lyriken uttalar skalden i sitt eget eller andras namn sina känslostämningar.

Lyriken använder nästan alltid versform. Men det har äfven förekommit s. k. lyrisk prosa (t. ex. vissa känsloutgjutelser i obunden form af 1700-talets naturifrare: Rousseau, Gessner, Thorild). Man skulle äfven kunna beteckna en god del vältalighetsstycken såsom lyrisk prosa.

De olika slagen af lyriska dikter kunna lämpligen sammanfattas under tre hufvudgrupper: hänförelsens lyrik, den omedelbara känslans lyrik och betraktelsens lyrik.

1) I hänförelsens eller lyftningens lyrik är känslan uppåtvänd; skalden uttrycker sin hänförelse för något upphöjdt föremål, stora, gudomliga, universella eller fosterländska idéer o. d.

a) Hymn kallas en dylik dikt, om det är en gud, en guds handlingar eller de eviga makter, af hvilka människan känner sig beroende, som besjungas. Man har äfven gifvit namnet hymn åt kväden, som i samma anda prisa andra upphöjda föremål, såsom fosterlandet o. d. Hymnens folkligaste form är psalmen.

Inom den grekiska korlyriken var Pindarus den förnämste hymnsångaren; hvad man äger kvar af hans hymner är sånger till segervinnarne vid nationalfesterna, i hvilka sånger äfven episka inslag förekomma. En annan åldrig hymnform möter i Gamla testamentet (i Jesajas sånger, i Jobs bok, Davids psalmer). Vidare må erinras om medeltidens kyrkliga diktare, om senare tiders psalmer samt om hymner till fosterlandet, t. ex. Talis Qvalis' (Strandberg) »Ur svenska hjärtans djup», Wennerbergs »Hör oss, Svea» och »O Gud, som styrer folkens öden».

b) Ode kallades under antiken en sångbar lyrisk dikt i allmänhet (Sapfo, Horatius). Numera förstås åter med ode en lyrisk dikt, som besjunger stora, universella idéer, makter och personligheter.

Exempel på senare slaget: Schillers »An die Freude», Oxenstiernas »Hoppet», Stagnelius' »Till aftonstjärnan».

c) Med dityramb förstods ursprungligen en sång till vingudens ära; numera begagnas detta namn vanligen för sånger, affattade i oregelbundna strofer, hvilka flamma af stark inspiration och som i hänförda ordalag prisa vare sig lifvets njutningar eller öfversinnliga, himmelska intryck.

Exempel: Bellman, Tegnér (Slutet af »Svea» och »Sång till solen»), Stagnelius (»Gläd dig, o yngling»), Nybom (»Fatta kristallen»).

2) Den omedelbara känslans lyrik: sången eller den enkla lyriska dikten är den poetiska framställningen af en innerlig, inåtvänd känsla eller stämning, som skalden tolkar i en enkel, sammanträngd och lätt form, vanligen i lika byggda rytmiska strofer. Det folkligaste namnet på sången är »visa», ett namn som i synnerhet brukas om de sånger, hvilka vunnit vidsträckt spridning och tillägnats af vida kretsar. Sångens ämnen äro af mångfaldiga slag. Den besjunger fäderneslandet, kärleken, naturen, lifvet, döden, sällskapsglädjen, drufvan, olika yrkesfröjder o. s. v.

Inom alla länders litteratur förekommer en rikedom af exempel på detta diktslag. Bland världslitteraturens största skalder inom den omedelbara känslans lyrik må nämnas Robert Burns, Goethe, Heine, Victor Hugo; bland nordiska diktare företrädesvis: Franzén, Atterbom, Runeberg, Snoilsky, Fröding; Kristian Winther, Björnson, Drachmann.

3) Betraktelsens lyrik: »tankepoesien». Här gifver reflexionen öfver den känsla, som fyller skalden, sin prägel åt dikten, som framställer poetiska tankar i en kedja af sammanhängande bilder.

Till denna grupp hör främst elegien. Med elegi förstods ursprungligen (i Grekland) en betraktande dikt i allmänhet, under det att man numera härmed avser en klagodikt, i hvilken uttryckes en mild, vemodsfull stämning, född af saknad eller längtan efter något för sångaren dyrbart föremål.

Exempel: Stagnelius, Malmström (»Angelika»), Edvard Bäckström.

Till elegien sluter sig »epigrammet» i antik mening, en sinnrik skrift utan den satiriska udd, som kännetecknar det moderna epigrammet (se sid. 9). Vidare räknas till betraktelsens lyrik en stor del moderna reflexionsdikter (»tankelyrik»), allvarliga festsånger m. m. En del af dessa har mer eller mindre lärodiktande syfte (se sid. 9).

Exempel: Schiller, Byron: Wallin (»Dödens ängel»), Tegnér (»Sången», »Det eviga», »Fridsröster»), Stagnelius, Viktor Rydberg, Snoilsky, Wirsén, Heidenstam.

Till betraktelsens lyrik höra också vissa, ursprungligen sydromanska diktformer (sonett, canzone o. d.), i hvilka hänsynen till det rent formella spelar en väsentlig roll och i viss mån återverkar på innehållets art samt gör dikten mera reflekterad, mindre omedelbar.

Sonettskalder: Atterbom, Nicander, Böttiger, Snoilsky.

På öfvergången från lyrik till epik står såsom mellanformer: romansen och balladen, korta berättande dikter, som framträda i lyrisk, sångartad form och äro genomdränkta af lyrisk stämning.

Benämningarna romans och ballad brukas ofta om hvarandra, så att gränsen är sväfvande.

Flertalet folkvisor äro romanser eller ballader; af nyare skalder, som upptagit romans- och balladformen, märkas: Goethe (»Erlkönig» och »König von Thule»), Heine (»Lorelei»), Uhland (»Des Sängers Fluch»); Geijer (»Kolargossen», »Vikingen»), Tegnér (vissa af Fritiofsromanserna), Afzelius (»Näckens polska»), Stagnelius (»Näcken», »Fiskaren» m. fl.), Malmström (»Hvi suckar det så tungt uti skogen?») m. fl.

II. Epik. I epiken framställes i berättande form en tilldragelse såsom förfluten. Detta kan ske antingen på vers (epos eller hjältedikt, versifierad berättelse o. s. v.) eller på prosa (roman eller novell). I epiken träder författarens person i bakgrunden; han endast berättar en följd af händelser, hvilka organiskt utveckla sig ur hvarandra.

1) Epik i versform.

Här är först att märka de olika nationernas folkepos, hjältedikten i egentlig mening, som på ett naivt sätt skildrar en följd af storartade tilldragelser från en öfver det vanliga upphöjd värld, vanligtvis från folkens sagotid. Typiska för detta epos äro de grekiska forndikterna Iliaden och Odysséen af den mytiske skalden »Homeros», som så till sägandes utgöra »kanon» och den oupphinneliga urbilden för en hjältedikt; antagligen äro de alster af flera släktleds diktning.

Andra folkliga hjältedikter äro de stora indiska epopéerna, den tyska medeltidsdikten Niebelungenlied (fr. omkr. 1200), hvilken behandlar samma ämneskrets som flertalet af den isländska Eddans hjältesånger, den finska Kalevala-sången, den angelsaxiska Béowulfs-dikten och de gamla gaeliska sånger, som legat till grund för Macphersons Ossian.

Viktiga episka alster äro ock de nordfranska riddardikterna, af hvilka sången om Roland är den äldsta och märkligaste.

Bland de olika slag af konstepos, som framträdt, märkes först den latinska epopéen, hvars förnämsta alster är Vergilius' Eneid, som är en reflekterad efterbildning efter det homeriska mönstret. Flera författare (under 1500--1700-talen) ha behandlat historiska eller föregifvet historiska ämnen (gärna med öfvernaturliga väsen såsom ingripande) i den »klassiska epopéen» (äfven kallad pseudoklassisk) med Tasso (Befriade Jerusalem), Camoëns (Lusiaderna), Voltaire (Henriaden) o. a.

Den romantiska hjältedikten upptager till behandling något ämne ur riddarlifvet eller ur folksagan, gärna med kärleken såsom hufvudmotiv. (Ariosto: Rasande Roland.) Hit kunna ock närmast räknas Oehleschlägers Helge, Tegnérs Fritiofs saga, betraktade som ett helt.

Det religiösa eposet begagnar troslärans gestalter såsom själfständiga hjältar. De berömdaste diktverken äro här: italienaren Dantes (f. 1265, död 1321) Divina Commedia och engelsmannen Miltons (död 1674) Det förlorade paradiset.

Det borgerliga eposet skildrar ämnen ur den borgerliga sammanlefnaden, ofta med idyllisk (se härom sid. 9) anstrykning. (Ex. Goethes »Herman und Dorothea»; Tegnérs »Nattvardsbarnen», Runebergs »Älgskyttarne» och »Hanna».)

Ett egendomligt slag af epos är den komiska hjältedikten, som tager sitt ämne på ett skämtsamt sätt, oftast genom ett parodierande, förvändande, af den stora hjältedikten, i det man tillämpar dess höga uttryck på hvardagslifvets små förhållanden. (Ex. Holbergs »Peder Paars»; Rudbecks »Boråsiaden» och fosforisternas satiriska hjältedikt »Markalls sömnlösa nätter».)

Utom dessa episka dikter märkas i synnerhet inom nyare tiders litteratur ett stort antal versifierade poetiska berättelser, hvilka behandla någon enskild episod ur den borgerliga sammanlefnaden, ur landtlifvet, ur äfventyrslifvet o. s. v.

Ex.: Byrons Poetiska berättelser (»Giaurn», »Bruden från Abydos» m. fl.); Tegnérs »Axel»; Runebergs »Nadeschda» samt de flesta af Fänrik Ståls sägner; Sturzen-Beckers berättande dikter och Snoilskys »Svenska bilder».

Någon gång kan denna poetiska berättelse rent af utvidga sig till en bred »romans i vers». (Ex.: »Don Juan», Palidan-Müllers »Adam Homo».)

2) Epik i prosaform.

a) Prosaromanen skildrar med bredd och utförlighet ett helt lifs utveckling genom en sammanhängande följd af tilldragelser och gifver därigenom också ofta en bild af samhällslifvet i dess helhet, sedt från någon viss sida. Hufvudintresset i en roman beror antingen på det spännande uti de omtalade händelserna eller -- och detta är ett högre slag af romaner -- på det djupgående och träffande i den psykologiska framställningen af personernas karaktärer och dessa karaktärers utveckling. Romanen kan antingen upptaga ett ämne ur samtidens lif eller ur förflutna tiders historia (»historiska romaner»). För öfrigt har man äfven under äldre tider (1300--1600-talet) med förkärlek odlat ett slags fantastiska »riddarromaner», »heroiska romaner» och »herderomaner».

Den utmärkte spanske romanförfattaren Cervantes (död 1616) satiriserar i sin »Don Quijote» tidens äfventyrliga riddarromaner men skapar därmed samtidigt ett mästerverk af realistisk romandikt; en berömd äfventyrsroman är engelsmannen De Foes »Robinson Crusoe» (början af 1700-talet), som af eftervärlden begagnats såsom ungdomsläsning; bland engelska romanförfattare hafva f. ö. särskildt Richardson (känslosamma romaner under 1700-talet), Walter Scott (historiska romaner) och Dickens (borgerliga tendensromaner) varit af grundläggande betydelse för senare tiders romandikt. Bland talrika svenska utöfvare af denna diktart märkas Fredrika Bremer, friherrinnan v. Knorring, fru Carlén, Almqvist, Wetterbergh, Blanche, Rydberg, Strindberg, Heidenstam, Selma Lagerlöf, Geijerstam.

b) Novell kallas en prosaberättelse, som skildrar någon enskild märkvärdig tilldragelse i en eller flera personers lif. Novellen påkallar i allmänhet en trängre ram än den mera utförliga romanen.

Novellförfattare: Björnson; Almqvist, Blanche.

c) Sagan eller sägnen behandlar -- vanligen i prosaform -- underbara tilldragelser, i hvilka ofta öfvernaturliga, af folkfantasien skapade väsen spela en stor roll. De sägner, som framställa underbara tilldragelser knutna till något helgon, kallas »legender».

Utmärkta sagoförfattare och sagosamlare: Jonathan Swift (»Gullivers resor»); Charles Perrault; bröderna Grimm (samlare), H. C. Andersen, Asbjörnsen och Moe (samlare).

III. Dramatiken. I dramatiken framställes en handling såsom omedelbart försiggående, genom flera olika talande och handlande personer, inför läsarens eller åskådarens egna ögon. De flesta dramer äro afsedda att uppföras (spelas) på en teater; andra åter äro endast »läsdramer». Dramat innehåller både episka och lyriska element; det skildrar en förfluten händelse men framställer den såsom närvarande genom uttalanden af själfva de handlande personerna. Formen kan vara såväl vers som prosa. Äfven blandning af bunden och obunden stil finnes i vissa dramer (t. ex. Shaksperes).

Motsatsen mellan det tragiska och komiska, som äfven förekommer inom öfriga diktarter, framträder skarpast inom dramat och har alltsedan antikens dagar orsakat dettas indelning i tragedi och komedi, hvartill sedan slutit sig en tredje förmedlande art, det allvarliga skådespelet med lyckligt slut.

1) Tragedien eller sorgespelet behandlar ett allvarligt ämne med sorglig utgång, i det att tragediens hjälte dukar under för förhållandenas makt, antingen därför, att han förgripit sig på den sedliga världsordningen eller att i hans bröst uppstått en konflikt mellan tvenne berättigade sedliga makter och han ensidigt gjort sig till målsman för endera.

Den forngrekiska tragediens yppersta namn äro Eschylus, Sofokles och Europides; bland senare tiders sorgespelsförfattare märkas: Shakspere (f. 1564, d. 1616), Calderon, Corneille, Racine; Schiller; Oehlenschlæger, Ibsen och Björnson.

2) Komedien eller lustspelet framställer på ett skämtsamt och roande sätt lifvets förvecklingar och komiska karaktärer samt åsyftar alltid ett lyckligt slut. Med hänsyn till den sida, hvarifrån ämnet uppfattas, indelas komedien i situationskomedi och karaktärskomedi, alteftersom det komiska mera utvecklas ur ödets spel, i hvilket slumpen och intrigen korsa varandra, eller ur de komiska karaktärerna.

Inom komedin äro forntidens främsta namn greken Aristofanes (fantastiskt satiriska lustspel) och romarne Plautus och Terentius. Fransmannen Molière (1600-talet) samt den i Norge födde Ludvig Holberg (1700-talet) räknas bland den nyare komediens främsta målsmän.

3) Det allvarliga skådespelet med lyckligt slut (»dramen») är en diktform, som arbetat sig fram vid sidan af tragedien och lustspelet. Det behandlar gärna en allvarlig, till och med tragisk konflikt inom det borgerliga lifvet, hvilken dock finner en lycklig lösning. Åtskilliga estetici anse emellertid dessa skådespel höra antingen till den ena eller andra af de förut nämnda arterna och räkna dem till tragedien, ifall hufvudintrycket af dramat utgöres af hufvudpersonens allvarliga kamp, hans skuld och lidande, äfven om lidandet upphör och slutet blir lyckligt, men däremot lustspelet, om konflikten är mindre djup och det lyckliga slutet liksom kastar sitt skimmer tillbaka öfver hela styckets grundstämning.

I en del stycken är sång inlagd. Tager denna ett mycket stort utrymme, kallas dramat »sångspel» eller »vådevill» (ett kortare sångspel). I dessa är dock det poetiska elementet afgjordt öfverordnadt det musikaliska. Om åter dramat blott tjänar såsom text för ett större musikverk, kallas det opera, en konstform som emellertid endast i ringa mån kan räknas till poesien och hufvudsakligen faller inom musikens område. I motsats till operariktningen har Richard Wagner i musikdramat velat återinsätta poesien i dess rätt och genom intim samverkan mellan olika konstarter sökt åstadkomma hvad han kallat ett »Gesammtdrama».

Bland öfriga oftare använda namn på diktarter torde böra märkas: idyll, satir och didaktik.

1. Idyll. Idyllisk säges en dikt (en visa, ett epos, ett drama) vara, när den skildrar enkla, naturliga lifsförhållanden, hvilka äro eller föregifvas vara fria från all förkonstling. Idylliska dikter låta gärna andens stora frågor slumra. En sådan dikt måste hämta sitt ämne antingen från folkens barndomstid eller från folkklasser, som lefva oberörda af det oroliga och bullrande kulturlifvet (landtbor, herdar).

Antika idyller äro t. ex. Teokritus' och Vergilius' i dialogisk form skrifna »Ekloger»; bland moderna märkas de idyllisk-episka dikterna Creutz' »Atis och Camilla», Goethes »Hermann und Dorothea» och Runebergs »Älgskyttarne». I lyriken tager idyllen gärna form af herdekväde, en under föregående århundraden mycket omtyckt form.

2. Satir. Satirisk kallas en dikt, som i en skämtsam form angriper och gisslar samtidens skefheter, dårskaper och laster. Satiren, som för att vara fullgod bör hafva sitt ursprung ur en sedlig förtrytelse, begagnar oftast kvickhetens vapen för att kasta löje öfver den uselhet, som bestraffas. Någon gång är satiren ironisk, d. v. s. gör narr af något genom att (skenbart) berömma det för egenskaper, som det saknar, eller genom att låtsa loforda ynkligheten.

Utom de gamles berömda satiriker -- Horatius, Juvenalis, Persius -- märkas från nyare tid: Swift, Voltaire, Heine, Holberg, och i vårt land Dalin, Kellgren, Leopold, fru Lenngren, Dahlgren, Sjöberg, Fahlcrantz, Strindberg.

En egendomlig form af satir är epigrammet (i efter-grekisk mening), en kort dikt, i hvilken det satiriska samlar sig i en punkt, udden.

3. Didaktik. Didaktisk eller lärodiktande kallas en dikt, som använder den poetiska formen för att inskärpa lefnadssanningar eller rent af meddela kunskap.

Lärodikten kan framträda såväl i lyrisk, episk som dramatisk form.

Lärodikt i lyrisk form står betraktelsens lyrik nära. I de flesta folks äldsta litteratur men i all synnerhet i Österlandet förekomma små korta sentensartade dikter, gnomer, moraliska tänkespråk, som gifva poetisk bild åt en abstrakt tanke.

När dylika tänkespråk sammanfattas i längre kedja, får man lärodikter sådana som den fornisländska Hávamál (efterbildad i Fritiofs sagas andra sång), Leopolds »Predikaren» och Fru Lenngrens skämtsamma »Några ord till min dotter».

Den äldsta, mest poetiska formen af didaktisk epik är fabeln, en berättelse i hvilken icke-mänskliga varelser (djur eller döda ting) uppträda såsom människor och genom sitt handlingssätt åskådliggöra någon allmän moralisk sanning, ofta med satirisk tillsats.

Fabeldikten blomstrade i Orienten (Indien, Arabien) och Forngrekland (Esopus' fabler), senare spriddes fabeldikten under medeltiden i Europa och fick sin klassiska bearbetning under 1600-talet i Frankrike af Lafontaine. I Flandern och Nordtyskland utvidgade sig fabeln till ett längre djurepos om räfven, »Reineke Vos», hvilket i djurlifvets skrud gaf en satirisk återspegling af mänskliga intriger och som spriddes såsom folkbok äfven i vårt land.

Nära fabeln står parabeln, som gör någon af människans alldagliga sysselsättningar till symbol för en högre andlig sanning och som likaledes härstammar från Orienten.

Bibelns böcker innehålla talrika parabler: t. ex. den rike mannen, som beröfvade den fattige mannen hans får (i Samuels andra boks 12:e kap.); »den förlorade sonen» o. s. v.

Den allegoriskt lärodiktande berättelsen låter abstrakta begrepp eller naturkrafter uppträda såsom personer för att inskärpa någon sanning.

Exempel: Schillers »Jordens delning», Herders af Leopold öfversatta dikt »Sorgens son».

Ett didaktiskt epos inom vår litteratur är Stiernhielms »Herkules».

Bland lärodiktande dramer märkes Lessings »Natan den vise», byggdt på en gammal parabel, som inskärper fördragsamhet mellan olika trosbekännelser.

Åtskillig didaktik är rent undervisande och faller då lätt utom poesiens gränser.

Den forngrekiske Hesiodus' »Verk och dagar» innehåller visa lefnadsregler jämte undervisning i åkerbrukskonst; Vergilius ger i sin »Georgica» en lärobok i landtbruk, hvilken dock adlas till poesi genom älskvärda idylliska skildringar; Lucretius Carus skref ett filosofiskt system i versform; Horatius gaf en versifierad poetik (senare efterbildad af Pope, Boileau, Gyllenborg). I senare århundraden (under pseudoklassiska tiden) behandlade man de mest opoetiska kunskapsämnen i versform, hvilken ock var det enda, som skilde dikterna från rent vetenskaplig prosa.

I nära grannskap till den didaktiska poesien står den beskrifvande dikten, som söker att genom versifierade skildringar framkalla bilder af yttre föremål. Härvid kan dock poesien lätt gå in dels på prosans, dels på måleriets område och blifva ett »måleri i ord», hvilket mera tröttar än väcker poetisk åskådning.

Fornnordisk odling

Vår kännedom om de hedniska svenskarnes skriftliga idrotter är icke stor.

Den bokstafsskrift, som de brukade, var runskriften. Denna skrift är icke af nordiskt ursprung utan har uppkommit genom lån från och ombildning af något bland de sydländska folkens alfabet. Man ristade runor på allahanda föremål i olika syften -- exempelvis för att angifva ägaren eller för att genom den magiska kraft runorna ansågos äga utöfva trolldom. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna förekomma inhuggna på stenar, som rests öfver hädangångna. På grund af det hårda material, hvarpå de ristats, äro dessa runinskrifter vanligen mycket korta och innehålla oftast blott några få uppgifter om den man eller kvinna, till hvars minne stenen är rest, men lämna dock stundom antydningar äfven om historiska tilldragelser.

Den märkligaste svenska runinskriften finnes på Rökstenen i Östergötland, hvilken inskrift är affattad dels på vers, dels på prosa. Denna runsten, som antagligen är rest på 900-talet, meddelar folkminnen om de bragder forntidshöfdingar påstås hafva utfört.

Ett stycke af inskriften -- en åttaradig strof -- skulle enligt en tolkning i våra dagars språk lyda:

Didrik den dristige
sjöhjältars drott
red öfver
Reidhafvets kust.
På gotiske fålen
märingars furste
nu sitter rustad --
skölden i rem. *

* Man märke likheten med en strof ur Tegnérs Rings drapa i Fritiofs saga. Denna likhet var för Tegnér omedveten, eftersom Rökstenen först blifvit tolkad efter hans död.

Här, såsom fallet oftast är vid de i bunden form affattade runinskrifterna, användes den för fornnordiska skaldekonsten egendomliga vers, som kallas »fornyrðeslag». Dess välljud berodde dels på regelbundna tonhöjningar med tillhörande sänkningar och dels på den så kallade allitterationen eller stafrimmet, hvarmed förstås upprepandet af samma eller liknande ljud i början af enskilda ord. (Jfr de kursiverade bokstäfverna i strofen här ofvan.)

De kortfattade runurkunderna från Sveriges hednatid äro emellertid af större intresse för språkvetenskapen och fornkunskapen än för litteraturhistorien, hvilken för Sverige egentligen icke kan anses börja förrän med medeltiden. Vi skulle svårligen göra oss ett begrepp om de hedniska svenskarnes andliga odling, om vi icke kunde draga slutsatser från samsläktadt håll, hufvudsakligen från den norsk-isländska litteraturen. Ehuru denna upptecknats först i kristen tid (från och med 1100-talet), innehåller den nämligen talrika, ytterst värdefulla lämningar af hednisk diktning och hedniska myter samt skildringar af forntida odling och sedvänjor, hvilka voro samnordiska.

Det märkligaste alstrest af den norsk-isländska forndiktningen är den samling af guda- och hjältesånger, som blifvit kallad »Sämunds Edda» (efter en isländsk präst, hvilken med orätt antogs hafva författat eller samlat dessa sånger) men som nu för tiden vanligen benämnes den äldre eller poetiska Eddan.

Katolska tiden

(1200--1521)

Öfversikt

Litteratur.

a) Samhällelig litteratur

Landskapslagarna

Magnus Eriksons landslag (omkr. 1350) är uttryck för riksenheten och konungamaktens utvidgade betydelse.

Um styrilsi kununga ok höfþinga (om konunga- och höfdingastyrelse) utgör ett sammandrag af medeltidens stats- och samhällslära och innehåller tillika en mängd lefnadsregler och umgängesråd. Skriften är hufvudsakligen en fri bearbetning af ett berömdt utländskt arbete och utmärker sig för manlig världsåskådning och sundt omdöme, hvartill kommer stilens osmyckade värdighet. Den härrör från början af 1300-talet.

b) Religiös litteratur

Den största och viktigaste delen af medeltidens litteratur är af religiös art, och på detta område möta vi världsbekanta namn.

Petrus de Dacia, en lärd gottländsk dominikanmunk (född på 1230-talet, död 1289), är berömd för sin på ypperligt medeltidslatin skrifna, svärmiska skildring af den unga extatiska Kristinas från Stumbelen lif och syner samt för sina bref till henne, alster af glödande mystik och uttryck för ett renhjärtadt sinnelag.

Magister Mattias, som lefde i förra hälften af 1300-talet, den heliga Birgittas lärare, var en lärd skolastiker men tillika en själfständig tänkare, som i sin framställning röjer mystiska drag. Han författade bland annat en religiös exempelsamling samt allegoriska utläggningar af bibeln, åtföljande en ur Birgittas krets utgången bibelöfversättning.

Den berömdaste svenske medeltidsförfattaren är Birgitta, det första bildningens stornamn, som från Sverige utgått öfver världen, en djärf, fantasirik sierska, hvilken slutligen af kyrkan förklarats för helgon. Hennes »Uppenbarelser» utgöra fromma, svärmiska utgjutelser, hvilka hon antager vara diktade af Gud men som helt igenom bära prägeln af henne själf och hennes tid, uttala hennes af mystiskt grubbel fyllda hopp, hennes längtan, sorg och glädje, fördomar och villfarelser, hennes kärlek till Kristus, såsom hvars brud hon betraktar sig, allt tolkadt i ett färgrikt och lifligt språk, uppfylldt med talrika och kraftiga bilder, ofta med uttryck af vidt gående naturalism. Såsom de flesta liknande verk lida dessa »uppenbarelser» af oreda och planlöshet. Ursprungligen nedskrifna på svenska, öfversattes och omskrefvos de omedelbart på latin och öfverflyttades senare ånyo till svenska i början af 1400-talet.

Lefnad: Birgitta, dotter till

I synnerhet från birgittinorden (klostren i Vadstena och Nådendal) utgick en

c) Historisk litteratur. Den svenska medeltidens historiska litteratur tål ingen jämförelse med den isländska (Snorre Sturleson) eller den danska (Saxo). Den omfattar egentligen rimkrönikor samt ett arbete, »Chronica Gothorum», af Ericus Olai, hvilken är den förste svensk, som för sin häfdateckning anlitat samtida handlingar.

Rimkrönikorna äro historiska berättelser, skrifna på knittelvers, en från Tyskland inlånad versform med parvis rimmade rader och tämligen fri meter (vanligen fyra höjningar).* Deras poetiska värde är ringa, om man än här och hvar påträffar

* Exempel på knittel:

Tha böd konung Erik ouer alt sit rike
Bade riddare oc riddare like
Sva oc bönder oc tiänistomen
Sva som herra pläga oc än.

d) Poetisk litteratur.

»Drottning Eufemias visor»

Äfven af andra medeltidens berömda sagor hafva öfversättningar spridits i vårt land, fastän de flesta torde hafva förkommit. Af sagan om Konung Alexander föranstaltade Bo Jonsson (Grip) en bearbetning från latinsk prosa till synnerligen god svensk knittelvers. I ett manligt språk och med liflig stil återgifvas här de ohistoriska sägner, som utspunnit sig om Alexanders af Macedoniens hjältedåd.

Biskop Tomas' kväden

»Folkvisor»

Reformationstidehvarfvet

(1521--1611)

Öfversikt

Det är olika strömningar, som med reformationstiden bryta in i Sveriges kultur, dels, och framför allt, den religiösa reformationen, dels också vida svagare böljslag från renässansens och humanismens rörelser på vetenskapens och konstens områden. Med renässansen, som alltifrån 1300-talet blomstrat i Italien, förstår man den världsåskådning, som väckts till lif genom studiet af antikens konst och vetenskap. Renässansen betecknar en pånyttfödelse af det mänskliga och individuella, som kufvats under medeltiden, den betecknar afkastande af skolastikens bojor och andlig frigörelse inom samhällslif, samhällssed, konst och vetenskap. Humanismen, som utgår ur renässansen och närmast betecknar den sida af denna, som var riktad på de klassiska studiernas återupplifvande, fann utmärkta målsmän såväl i Italien som i Tyskland, Holland och England. Den erhöll icke blott vetenskaplig utan ock samhällelig betydelse genom de människovänliga idéer, för hvilka den gjorde sig till tolk.

I vissa afseenden voro den lärda humanismen och den folkliga reformationen besläktade -- Luther tillämpar ju individualitetsgrundsatsen på det religiösa lifvet -- i andra afseenden åtskilda. I Sverige löpa båda strömningarna jämsides, men reformationens inflytande är vida öfvervägande och behärskar hos oss 1500-talet och förra hälften af 1600-talet.

Till en början verkade icke Gustaf Vasas reformationsrörelse främjande för bildningen. Tvärtom; i sitt arbete för att krossa kyrkans makt och indraga dess rikedomar förstörde konungen äfven många af de bildningshärdar, som lefde i dess skydd, och sörjde icke för deras ersättande med nya. De åtgärder, som under hans regeringstid vidtogos till undervisningens höjande, skedde hufvudsakligen på brödernas Petris initiativ. Under Gustafs tre söner, som alla voro bildade renässanspersonligheter, uppmärksammades den lärda odlingen vida mera. Redan under Erik och Johan upptogs arbetet för en inhemsk högskola, och 1595 -- två år efter Uppsala möte -- återupprättades Uppsala universitet såsom en protestantisk högskola. Af betydelse äro 1571 och 1595 års skolordningar. Såsom framstående främjare af undervisningsväsendet i slutet af 1500- och början af 1600-talet märkas Laurentius Paulinus (professor i Uppsala, biskop i Strängnäs, ärkebiskop, död 1646) och Johannes Rudbeckius (professor i Uppsala, biskop i Västerås, död 1646), som båda verkade äfven under Gustaf Adolfs tidehvarf, hvilket utgör den svenska reformationstidens fullbordan.

Märkas må i öfrigt, hurusom religionsförändringen väsentligen bidrog att förbereda en svensk odling, genom frigörelsen från påfvedömet, genom gudstjänstens hållande på modersmålet, genom arbete för folkundervisningen; härtill medverkade ock boktryckerikonstens utbredande i Sverige. (År 1483 trycktes den första boken i vårt land.)

Under detta tidsskede är inflytandet från Tyskland bestämmande för hela vårt andliga lif, ej blott det religiösa. Äfven renässansens och humanismens idéer nådde hit öfver Tyskland. Tidens lyrik bestod af psalmer samt »folkvisor» och andra världsliga visor; de berättande dikterna utgöras af några andefattiga rimkrönikor samt öfversättningar från Tysklands folkböcker; dessutom förekomma flera rent didaktiska poem; dramat var ett »skoldrama», d. v. s. utgjorde medel för skolundervisningen; till en början behandlade det endast bibliska ämnen men upptog sedan äfven ämnen ur sägnen och historien. Latinsk poesi odlades såsom språköfning.

Den vetenskapliga litteraturen var öfvervägande teologisk, i synnerhet under 1500-talets strider på detta område (Olaus Petri, »reformationens grundläggare»; Laurentius Petri, »ortodoxiens grundläggare»; Laurentius Andreæ; Laurentius Petri Gothus; Abraham Angermannus, Olaus Martini); dessutom historisk: Olaus Petri, Peder Svart, Erik Göransson Tegel, hvilka skrefvo på svenska, samt bröderna Johannes och Olaus Magnus och Johannes Messenius, som begagnade latinet; vidare statsvetenskapligt politisk (Erik Sparre; Laurentius Paulinus).

I språket visar sig å ena sidan -- företrädesvis i kanslispråket -- fasthållande och befordrande af »unionssvenskan», d. v. s. det af danskan starkt påverkade språk, som användes i en stor del af unionstidens litteratur; å andra sidan, i bibelöfversättningen med flera skrifter, utrensning af danska ord och försök att återupplifva fornsvenska uttryck och böjningsformer. För öfrigt vinna nu högtyska och romanska ord alltmera insteg i språket. Bibelöfversättningen, såväl som reformatorernas öfriga skrifter, äger förtjänsten af stor reda och själfständighet i språkets behandling. Bruket af flera nu gällande skriftecken (t. ex. å) stadgas under denna tid, men rättstafningen företer under detta och nästa tidehvarf alltjämt stor regellöshet.

Skriftställare

Olaus Petri -- »Mäster Olof» -- (född 1493, död 1552), Sveriges egentlige reformator, en af de ädlaste och mest storslagna personligheterna i vår odlings historia, är tidehvarfvets mest betydande skriftställare och representerar i sin person reformationstidens alla litterära strömningar, i det att han är teologisk författare, bibelöfversättare, andlig skald, historieskrifvare och bibeldramatiker, på en gång en lärd man och en folklig författare. Rastlöst och oförfäradt arbetade han på alla områden för sitt stora mål: att blifva sitt folks andlige frigörare. Han författade en mängd folkliga ströskrifter för reformationen, i hvilka han -- besjälad af Luthers ande -- med öfvertygelsens kraft, med glödande nit och i en ypperlig stil angrep den gamla läran, och detta på ett, oaktadt stridens häftighet, värdigt och hofsamt, sällan bittert sätt. Särskildt märkes skriften »Om Guds ord och människors bud», som kanske är den ädlaste och djupsinnigaste af hans skrifter; vidare en postilla »till rättelse för enfaldiga klerker och kyrkopräster», utmärkt för en sträng, allvarlig bibelförklaring med kort tillämpning, fri såväl från exempelpredikans anekdoter som från skolastiska spetsfundigheter. Han utgaf handböcker för gudstjänstordningen samt psalmer (original och öfversättningar), hvaribland flera bibehållits i svenska kyrkans nuvarande psalmbok, t. ex. n:r 21 och 49 samt öfversättningen »Vår Gud är oss en väldig borg». Han tog ock en viktig del i bibelöfversättningen; huruvida han är upphofsman till 1526 års öfversättning af Nya testamentet är omstridt, däremot har han säkert medverkat vid 1540--41 års fullständiga öfversättning af Den heliga skrift, som med skäl kallats den viktigaste tilldragelsen inom vår litteraturhistoria.

Olaus Petri är vidare vår förste, mera kritiske häfdatecknare genom sin berömda svenska krönika (Sveriges historia till Gustaf Vasa), hvilken är utmärkt för fördomsfri och sanningskär undersökning af källorna samt sträfvande att utfinna historiens lärdomar. Krönikan, som af politiska skäl förbjöds af Gustaf Vasa, spreds emellertid i talrika handskrifter.

Af Olaus Petri äro ock de kärnsunda, äkta humana domareregler, som läsas framför den svenska lagboken.

Olaus Petris stil är enkel, kraftig, klar och flärdlös och har en personlig prägel.

Lefnad: Olaus Petri var smedson från Örebro och mottog sin första undervisning där och i Uppsala. År 1516 kom han till Wittenberg och rycktes med i den luterska rörelsen, som uppstod under hans studietid därstädes. Hemkommen till Sverige, blef »Mäster Olof» den nya lärans apostel. Efter någon tids tjänstgöring i Strängnäs kallades han genom Gustaf Vasas försorg till Stockholm som stadens sekreterare (1524) och predikade tillika i dess kyrkor, dock utan att vara prästvigd. Nu började han reformationsverket med full kraft, på sätt som af historien är kändt. Åren 1531--33 var han Gustafs kansler, en syssla hvartill han enligt konungens senare uttalande -- då brytning dem emellan inträdt -- var lika skicklig »som en frisisk ko till att spinna silke». Ovänskap uppstod nämligen mellan Gustaf och Olaus Petri, föranledd af frimodigheten i Olaus' predikningar, af för konungen obehagliga yttranden i krönikan samt framför allt af meningsskiljaktigheter om reformationens innebörd, hvilken för Gustaf var af mera världslig än andlig art. Olaus Petri åtalades slutligen och blef verkligen på grund af en i juridiskt afseende bristfällig anklagelseskrift dömd till döden (för det han skulle uraktlåtit yppa ett i bikten honom anförtrodt anslag mot konungens lif) men benådades och blef 1543 kyrkoherde i Stockholm. Han dog 1552.

Laurentius Petri (född 1499, död 1573, Sveriges förste luterske ärkebiskop) var broderns medhjälpare och skref, liksom denne, en mängd arbeten i religiösa ämnen. Den stora bibelöfversättningen (1540--41) företogs under hans ledning, liksom han senare ånyo tolkade flera bibelns böcker. Han öfversatte tillika psalmer samt utgaf predikningar och religiösa småskrifter. Laurentius var en nitisk ifrare för språkets renhet, i syfte att man icke måtte »förbistra de enfaldige, som icke främmande ord förstå kunna».

Laurentius Andreæ (ärkedjäkne i Strängnäs, en tid Gustaf Vasas sekreterare och ledare af den fosterländska kyrkopolitiken, 1539 i onåd och åtalad, död 1552) blef af Olaus Petri vunnen för reformationen, främjade kraftigt reformationsarbetet och verkade äfven för bibelns öfversättande.

Gustaf Vasa var en framstående talare. Äfven hans bref utmärka sig för ett kraftigt, träffande framställningssätt, ofta kryddadt af humor.

Såsom dramatiker och historiker verkade på gränsen mellan detta och nästa tidehvarf:

Johannes Messenius (född 1579, professor i Uppsala, hofrättsassessor, från 1616 i fängelse, död 1636).

Hans afsikt var att i 50 »komedier» och »tragedier» framställa Sveriges historia: han medhann likväl endast sex, bland hvilka må nämnas Disa, som uppfördes af studenter vid Dis-tingsmarknaden i Uppsala 1611, samt Signill (skildrande Hagbarts och Signes kärleksöde och uppförd af uppsalastudenter vid hertig Johans bröllop 1612). Trots brister i karaktärsteckning och dramatisk hållning äga hans dramer intresse på grund af det fosterländska ämnesvalet. Anmärkningsvärda äro folklifsskildringarna samt en del inlagda visor.

Ojämförligt mera betydande var Messenius som historiker, på hvilket område hans lärdom var synnerligen omfattande. Utom en mängd smärre historiska skrifter, författade under professorstiden, utarbetade han under sina tjugu fängelseår ett stort verk på latin: Scondia Illustrata, hvari han utförligt och med stor kärlek tecknade Sveriges häfder. I synnerhet framställningen af de tider, som lågo Messenius närmast, är af mycket värde och har varit till stort gagn för senare forskare. Det vidlyftiga, om oförtröttadt forskningsnit, stor beläsenhet och opartiskhet (kanske framtvungen af politisk försiktighet) vittnande arbetet utgafs först mera än ett halft sekel efter Messenius' död.

Lefnad: Johannes Messenius var mjölnarson, född i Östergötland, ej långt från det nuvarande Motala. Efter förberedelse i Vadstena skola sändes han vid 16 års ålder (1595) till en polsk jesuitskola, där han erhöll en grundlig vetenskaplig bildning, hvarefter han promoverades till filosofie doktor vid ett tyskt universitet. Efter att år 1608 hafva kommit till Sverige, afsvor han katolicismen och anställdes af Karl IX, som i den 30-årige vetenskapsidkaren såg en dugande man, såsom juris professor vid det nyuppväckta universitetet i Uppsala. Messenius utvecklade här en idog och mångsidig lärar- och skriftställarverksamhet. Studenterna flockade sig omkring den nye läraren. Emellertid råkade Messenius, som var en härsklysten man, i strid med den utmärkte professor Johannes Rudbeckius och dennes parti vid universitetet. Det var just denna strid, som framkallade Messenius' svenska skådespel, genom hvilka han täflade med Rudbeckius, som uppförde latinska. Då trätorna blefvo alltför svåra, så att de till och med urartade till slagsmål mellan hvarderas anhängare bland studenterna, förflyttades båda lärarne till andra platser. Messenius anställdes först såsom arkivarie samt erhöll 1614 plats såsom assessor i den nyinrättade Svea hofrätt. Snart gick han äfven i Stockholm vedersakare och angafs våren 1616 för att förehafva stämplingar till förmån för polska grenen af Vasaätten. Messenius hade i hvarje fall, trots sin ed, åter trädt i förbindelse med katolikerna. Han insattes -- vid 37 års ålder -- i fängelse på obestämd tid och fördes till Kajaneborg, där han rönte en grym behandling, som först mot slutet af hans lif mildrades. Sin fängelsetid använde han till oafbrutna vetenskapliga studier.

Magnus Olaf Asteropherus (rektor i Arboga, sedan kyrkoherde, död 1647) författade efter utländska mönster En lustigh Comædia vid namn Thisbe, det bäst byggda dramat inom vår äldre litteratur, hvari han på ett verkligt dramatiskt sätt, men en för tiden ovanlig formfulländning, behandlade den antika sagan om Pyramus och Tisbe. Stycket är på sina ställen äkta komiskt men mer än lofligt plumpt.

Äfven ett antal andra dramer finnas kvar från denna tid.

Folkvisdiktningen fortsättes äfven under detta skede, och åtskilliga forskare äro benägna att anse flertalet folkvisor härröra från reformationstiden, då bl. a. en stor del ballader inkommo från Danmark. Bland senare folkvisor äro de långa s. k. »romanvisorna», t. ex. kärleksromanserna om Axel och Valborg och Torkel Trundeson; vidare en dikt om Liten Karin, som ursprungligen var en legend, hvilken omdiktades till riddarvisa; herr Karl och nunnorna, en humoristisk visa, som skämtar med klosterlifvet, o. a. Utom de episk-lyriska balladerna förekomma en mängd rent lyriska visor med erotisk färg, ofta något fadda och entoniga i sin klagan öfver de »klaffare», som lägga sig emellan de älskande. I en del af tidens visor uppenbarar sig en viss frisk renässansanda.

Utlandets folkböcker, behandlande gamla sagor och novellämnen, börja under denna tid spridas i vårt land såsom förströelselitteratur och äfven öfversättas. Anmärkningsvärdt är särskildt det berömda djureposet om Reinecke Vos, som var kändt här redan under Gustaf Vasas tid; det äldsta tryck man har kvar af den skickligt utförda svenska versifierade öfversättningen härrör dock först från 1621.

En särskild litteratur under denna tid bilda samlingarna af ordspråk, bordrim, bordseder och sentenser.

En sammanfattning af sådana visdomsord är Martin Aschaneus' förträffliga dikt »En liten husregla», utmärkt för kärnsund kraft och bred humor.

Stormaktstidehvarfvet

(1611--1718)

Öfversikt.

Detta tidehvarf bildar i flera afseenden fortsättningen och fullbordandet af den föregående nydaningstiden; särskildt utgöra Gustaf Adolfs tid och Kristinas förmyndarregering i kulturellt afseende ett öfvergångsskede. Men efter trettioåriga krigets slut bryter en ny europeisk kulturström in och blir härskande under Kristinas egen regering och det karolinska tidehvarfvet, tack vare den beröring med utländska förhållanden, som krigen hade i sitt följe och som skönjes i samhällssed, litteratur och konst. Reformationstidens andliga intressen hade varit nästan uteslutande religiösa; nu göra sig vid sidan häraf äfven andra gällande, och renässansen, som förut icke lämnat synnerligen djupa spår i svensk odling, behärskar i sitt sista skede -- senrenässansen -- sjuttonde århundradets kultur.

Gustaf Adolf förde icke blott fosterlandets yttre välde till en oväntad storhet, äfven den svenska bildningen tog under hans tid stolta steg framåt. Den grund, som lagts af Paulinus och Rudbeckius i skolbildningen, satte frukt, och konungen själf uppfattade med samma säkerhet kulturens kraf som statslifvets och krigskonstens. Han var den högre undervisningens egentlige nyskapare. Under detta tidehvarf befästes och utvecklades Uppsala universitet, och nya högskolor upprättades i Dorpat (1632), Åbo (1640) och Lund (1668), liksom gymnasier nyinrättades och förbättrades, i det de reala vetenskaperna började tillkämpa sig ett rum vid sidan af de för prästbildningen afsedda läroämnena.

Äfven folkbildningen höjdes, enkannerligen under Karl XI:s tid; från medlet af 1600-talet uppstodo flerstädes sockenskolor. Allmogens egentliga lärare och undervisare voro emellertid prästerna genom sina predikningar, hvilkas verkan -- vid sidan af den religiösa uppbyggelsen -- torde motsvarat den folkliga läsningens i våra dagar. Man hade för öfrigt mycken vidskepelse och okunnighet att utrota. Att vantron äfven var spridd bland de högre klasserna, därom vittna häxprocesserna, denna sorgliga fläck på tidehvarfvets kultur, en andlig farsot som rasade öfver Europa. I skarp motsats till denna vantro stod den omfattande men stundom urartade bildning, som under den konst- och vetenskapsälskande Kristina funnit inträde vid hofvet. Utom en del mindre betydande personligheter vistades här under hennes tid också sådana den tidens stormän som den nyare filosofiens grundläggare, fransmannen Cartesius (Descartes) och den store holländske rättsläraren Hugo Grotius. På den svenska bildningen i dess helhet utöfvade väl icke dessa vetenskapsmäns blotta härvaro något egentligt inflytande, men andra utlänningar, hvilka längre tid stannade i landet, ingrepo icke oväsentligt i den svenska odlingen. Äfven Karl XI och Karl XII intresserade sig för vetenskapens främjande.

Konst och vetenskap funno ock uppmuntran från aristokratien, hvars intresse härför ökats under beröringen med utlandets furstar och herrar; såsom oförgätliga beskyddare af vetenskap, vitterhet och sköna konster stå män som Axel Oxenstierna, Johan Skytte, Per Brahe, Magnus Gabriel de la Gardie, Erik Lindschiöld (den sistnämnde själf en skicklig vitterhetsidkare).

Enväldet satte naturligtvis sin prägel på stats- och kyrkolära och lade i flera afseenden band på ordets frihet. Den religiösa ifvern, som under reformationstiden varit så brinnande, hade nu stelnat, och de maktägande intresserade sig mera för enhet i bekännelsen, hvarifrån afvikelser strängt straffades, än för religiöst lif, hvadan ock mot slutet af tidehvarfvet en pietistisk rörelse framträdde såsom ett bakslag.

Tidehvarfvets vetenskapliga litteratur stod mycket i beroende af andra länders och begagnade öfvervägande latinet såsom uttrycksmedel. Dock skönjes en afgjordt fosterländsk riktning inom flera vetenskapsgrenar, framför allt forn- och språkforskning.

Inom häfdateckningen kan man anteckna två riktningar. Den ena är den officiella rikshistoriegrafien för nyare tider, som förnämligast odlas af hitkallade utlänningar, bland hvilka den berömde rättsfilosofen Pufendorf. Den andra sysselsatte sig mest med skildringen af äldre tider och med fornkunskap. Här lät man sig dock ofta ledas af irrbloss och af åtrån att gifva fäderneslandet så höga anor som möjligt. Mycket i och för sig aktningsbjudande arbete ägnades åt denna patriotiska dröm, men för det fantastiska åsidosattes icke helt och hållet det faktiska. Johan Bure gaf stöten till den ifriga verksamheten och följdes af Verelius, Scheffens, Peringskiöld samt den mera nyktert forskande Hadorph, genom hvilkas nit bland annat isländska sagor öfversattes, runminnesmärken upptecknades, gamla urkunder utgåfvos. Olof Rudbeck den äldre nedlade ock stor lärdom på detta område och framställde de djärfvaste hugskott om vår urgamla odling i sin »Atlantika».

Inom lagfarenheten gåfvos ytterst värdefulla bidrag till kännedomen om vår gamla rättshistoria af tidens största vetenskapliga förmåga, Johan Stiernhöök, »den svenska laghistoriens fader», som tillika framhållit de verkligt säkra källorna till svensk fornhistoria och utmönstrat de osäkra. Viktiga förarbeten gjordes till nästa tidsskedes stora lagverk, och under denna tid utarbetades och stadfästes den ännu gällande kyrkolagen (1686).

Studiet af de klassiska språken drefs med mycken flit.

Vid sidan af det teologiska studiet tager äfven det filosofiska mera fart vid universiteten, framkalladt af den store Cartesius' epokgörande skriftställeri. Icke utan strid fann denna filosofi inträde hos oss, och från Uppsala universitet hördes klagomål, då ett par professorer började lära densamma. Saken vardt slutligen föremål för ett kungligt beslut af år 1689, hvari, med förbehållande af helgd för statskyrkans lära, »efterlåtes filosofiens fria bruk och öfning, sanningen med goda skäl och experimenter att utleta och styrka, samt alla lofliga vetenskaper att föröka», ett uttalande af tankefrihet åtminstone i grundsats.

Naturvetenskaperna började nu äfven odlas. Bland de mera framstående namnen äro Olof Rudbeck och hans inom zoologien arbetande, likanämnde son, läkaren Urban Hjärne samt mekanikern Kristoffer Polhem.

Inom poesien beteckna de första årtiondena en öfvergångstid, under hvilken dels de gamla strömningarna fortfara, dels väg brytes för de nya poetiska riktningar, som från Kristinas dagar och under den karolinska tiden blifva härskande. Den främste mannen på detta område är Georg Stiernhielm, som genomför nya metriska grundsatser, i det han bland annat söker lämpa det antika formgrundlaget för svenskt språk och lär -- såsom han själf sagt -- »sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Det är, kan man säga, konstpoesiens gensaga mot enbar naturdikt, som nu gör sig gällande, en reaktion mot den forna formlösheten, som dock stundom urartade på inspirationens bekostnad. Poesien odlas flitigt för världsliga och andliga syften under brottning med det språkliga materialet. I rent poetiskt afseende lider tidens diktning i allmänhet af brist på originalitet, och under denna eljest så ursvenska tid står skaldekonsten i det mest afgjorda beroende af utlandets litterära alstring, närmast Tysklands och Hollands men äfven Italiens och Frankrikes. Det sistnämnda landets klassicism börjar mot tidehvarfvets slut göra sig gällande för att under nästa skede blifva härskande.

Dramatiken leddes under denna tid i skilda spår; dels fortsattes skoldramat, dels uppfördes vid hofvet s. k. »baletter», ett slags dramatiska upptåg (rimmade sångspel med dans, musik och präktiga dekorationer), hvilka nu voro mycket på modet. I uppsalastudenters dramatik mot slutet af 1600-talet märkas spår af den franska tragedien.

Äfven under denna tid sprides alltjämt såsom folkböcker en stor del af den utländska förströelselitteraturen (sagor, noveller o. d.), däribland »Griselda», »Amor och Psyke», »Jungfrun i glasberget» o. a., som förblifvit en kär folkläsning ända till våra dagar.

Hvad språket vidkommer, led det under hela denna period af den barbariska oseden att inblanda ord ur latinet och franskan, så att -- som Rudbeck skref -- »när somliga hafva lärt åtskilliga språk och skola skrifva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en pickelhärings (narrs) dräkt eller tiggares, hvilken hafver sammanlappat sina kläder af alla de slags lappar han funnit på gatorna». Stiernhielm och andra af de mera framstående skriftställarne ifrade för språkets rensning och för införande af ord ur fornspråket och allmogemålen, ja, Stiernhielm vågade till och med dana nya ord af förutvarande friska stammar; men deras bemödanden kröntes endast delvis med framgång. På språklärans och ordbokens områden utfördes flera arbeten. I rättstafningsfrågan fördes ifriga strider. Skriftspråkets böjning och stafningssätt undergingo förändring, syftande till sötrre enhet och motsvarighet med talspråket. Den å nyo öfversedda bibelöfversättningen (»Karl XII:s bibel» af 1703) är äfven i språkligt afseende af betydelse. Den är »fornspråkets sista gränsmärke».

Skriftställare.

Gustaf Adolf visar sig såsom stilist i sina bref (däribland brefven till Ebba Brahe) och i inledningen till den påbörjade historien om sin egen regementstid, hvari han skildrar faderns styrelse och söker försvara dennes rätt till kronan. Såsom talare var han framstående. Huruvida han författat en del honom tillskrifna dikter samt en tysk psalm (originalet till »Förfäras ej, du lilla hop»), är omtvistadt.

Axel Oxenstierna började en skildring af Gustaf Adolfs historia, som dock förblef fragment; han har äfven författat andra historiska och politiska uppsatser samt tal och har efterlämnat talrika bref.

Lars Wivallius (född 1605, död 1669)

Georg Stiernhielm (född 1598, död 1672)

Lefnad:

Gustaf Rosenhane (född 1619, död 1684, någon tid president i Dorpat, framstående jurist)

Lasse Johansson (född 1638, student, språklärare, död 1674) kallad efter sin signatur »Lucidor den olycklige» (af Lucis-doron »ljusets gåfva»), förföll visserligen ofta till blott rimmeri och vårdade sig föga om formen, men hans diktning röjer en skaldenatur af äkta renässanslynne, som bland mycket andefattigt och ovårdadt tillfällighetskram äfven diktat åtskilliga visor af värde, t. ex. dryckesvisan Skulle jag sörja, då vore jag tokot, som uttrycker en spotsk likgiltighet för ödets växlingar, äfven som psalmer, i hvilka botkänslan ger sig ett sublimt, ehuru något vildt uttryck (omskrifna såsom n:r 465 och 467 i vår nuvarande psalmbok). Lucidors dikter utgåfvos efter hans död under titel Helikons blomster.

Rörande Lasse Johanssons lefnadsomständigheter

Samuel Columbus (född 1642, Stiernhielms närmaste lärjunge och personlige vän, kanslist i antikvitetskollegiet, död 1679)

Peter Lagerlöf (född 1648, professor i »poeteri», d. v. s. latinsk skaldekonst, rikshistograf, död 1699)

Urban Hjärne (född 1641, arkiater, upptäckare af Medevi hälsobrunn, död 1724)

Håkan Spegel (född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop i Uppsala, Karl XI:s rådgifvare i kyrkliga och undervisningsärenden, död 1714)

Jesper Svedberg (född i Dalarne 1653, död såsom biskop i Skara år 1735)

Jakob Arrhenius (född 1642, räntmästare och professor i Uppsala, död 1725)

Johan Runius (född 1679, sekreterare och informator i ett högadligt hus, död 1713)

Trots sin fattigdom

Israel Holmström (född omkring 1660, krigsråd, generalauditör, död 1708)

Sofia Elisabet Brenner (född Weber 1659, död 1730)

En annan riktning inom tidens skaldskap representeras af en del författare, som i anslutning till en allmänt europeisk strömning, närsläktad med barocken inom den bildande konsten, och i motsats till de moraliserande eller realistiskt skildrande skalderna, företrädesvis odlade en bildrik, ömsom svulstig, ömsom sirlig poesi. Den förnämste målsmannen för denna riktning är:

Gunno Dahlstierna (född 1661, före adlandet Eurelius, son till en präst i Dalsland, död som landtmäteridirektör 1709)

Jakob Frese (född omkring 1691 i Finland, kanslist, död 1729)

Samuel Trievald (född 1688, tjänsteman i holsteinsk tjänst, lämnade Sverige 1728, död 1743)

Olof Rudbeck den äldre (född 1630, medicinsk professor, död 1702) var en storslagen målsman för tidens mångfrestande lärdom och utgjorde Uppsala universitets i dubbel mening mäktigaste personlighet under slutet af 1600-talet. Han utförde ett nästan omätligt arbete i vetenskapens och det allmännas tjänst. Samtiden beundrade mest hans väldiga verk Atland eller Manheim (»Atlantikan»), som utgör höjdpunkten af tidens djärfva patriotiska drömmar på fornforskningens område men tillika är frukten af mycket betydande lärdom. Här söker han bl. a. med hjälp af en godtycklig etymologi (t. ex. Herakles = häraklädde; hyperboré = yfverboren) och med samgjutning af saga och historia bevisa, att Sverige var det först odlade landet på jorden, Platos sagoland, Atlantis -- den västerländska, jafetiska kulturens vagga. Det hela var ett snillrikt jättehugskott, på en gång ett lärdt arbete och en dikt, framlagt i ett rättframt, omedelbart, hänfördt språk.

Lefnad: Olof Rudbeck var född

Frihetstiden

(1719--1772)

Öfversikt

Skriftställare

Olof Dalin (adlad von Dalin, född 1708, ämbetsman, död 1763)

Karl Gustaf Tessin (f. 1695, öfverintendent, riksråd, kanslipresident, död 1770)

Anders Johan von Höpken (född 1712, riksråd, kanslipresident, död 1789)

Jakob Henrik Mörk (född 1714, kyrkoherde, död 1763)

Jakob Wallenberg (född 1746, skeppspräst, död såsom kyrkoherde 1778)

Karl Gyllenborg

Reinhold Gustaf Modée

Anders Odel

Hedvig Eleonora Nordenflycht

Gustaf Filip Creutz

Gustaf Fredrik Gyllenborg

Olof Bergklint

Karl Mikael Bellman

Sven Lagerbring

Johan Ihre

Karl von Linné

Gustavianska tiden

(1772--1809)

Öfversikt

Skriftställare

a) Den akademiska kretsen

Gustaf III

Johan Henrik Kellgren

Karl Gustaf af Leopold

Johan Gabriel Oxenstierna

Gudmund Jöran Adlerbeth

Nils von Rosenstein

Magnus Lehnberg

Anna Maria Lenngren

b) Komiska diktare

Utanför den akademiska kretsen, icke uppträdande i direkt opposition mot akademien men sjungande fritt och utan regeltvång, fortfor Bellman äfven under detta tidehvarfs första skede att dikta.

Olof Rudbeck (född 1750, sonsons son till Atlantikans författare, död såsom ung kanslist 1777) skref bland annat den komiskt parodiska hjältedikten Boråsiaden, som skämtsamt skildrar ett bondupplopp i Västergötland.

Karl Israel Hallman

Olof Kexél

Karl Envallsson

Gustaf von Paykull

c) Oppositionen mot förståndsbildningen: Känslosvärmeri och naturdyrkan.

Tomas Torild

Benkt Lidner

Karl August Ehrensvärd

d) De yngre »gustavianerna».

Bland de skalder, som framträdde kort efter Gustaf III:s död, var

Frans Mikael Franzén

Johan David Valerius

Mikael Choræus

Axel Gabriel Silverstolpe

Karl Lindegren

Johan Olof Wallin

e) Såsom prosatörer verkade, utom förut omnämnda, förnämligast följande:

Benjamin Höijer

Jonas Hallenberg

Karl Kristoffer Gjörwell

Georg Adlersparre

Gustaf Abraham Silverstolpe

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809--1830

Öfversikt

Skriftställare

Johan Olof Wallin

Esaias Tegnér

Fosforisterna och deras strid mot Akademien

Lorenzo Hammarsköld

Per Daniel Amadeus Atterbom

Vilhelm Fredrik Palmblad

Karl Fredrik Dahlgren

Klas Livijn

Samuel Johan Hedborn

Julia Nyberg

Anders Abraham Grafström

Erik Gustaf Geijer

Per Henrik Ling

Karl August Afzelius

Gustaf Vilhelm Gumælius

Erik Johan Stagnelius

Erik Sjöberg

Karl August Nicander

Bernhard von Beskow

Kristian Erik Fahlcrantz

Karl Gustaf v. Brinckman

Johan Anders Wadman

Fredrik Cederborgh

Hans Järta

Samuel Ödmann

Karl Adolf Agardh

Anders Magnus Strinnholm

Tiden efter 1830

Öfversikt

Skriftställare.

Karl Jonas Love Almqvist (född 1793, rektor, regementspastor, lämnade Sverige 1851, död 1866) är en af den svenska litteraturens snillrikaste och egendomligaste företeelser. I sin diktning och hela sin andliga läggning står han i beroende af nyromantiken; både hans skaldskap och hans lif vittna om den nyromantiska uppfattningen af snillet såsom en världens allhärskare, såsom obundet af alla regler och lagar, som gälla för hvardagsmänniskorna; han är nyromantiker i sin ironiska lek med lifvets alla spörsmål och sin förkärlek för bjärta färger. Främst är han nyromantiker i sin aldrig hvilande inbillningskraft.

Men han ägde å andra sidan ett skarpt utprägladt drag af rationalism, »ett det mest särskiljande, skarpt logiska omdöme», för att begagna hans egna ord, och detta dref honom, alltsom tiden gick, alltmera i opposition mot nyromantikens reaktionära åskådningssätt; han blef förkämpe för frisinnade, att icke säga revolutionära idéer. Själf klagar han öfver att han slets mellan tvenne olika skaplynnen, något som i viss mån ställde honom ensam mellan tidens båda riktningar.

Karl Vilhelm Böttiger

Johan Börjesson

Johan Ludvig Runeberg

Karl August Hagberg

Bernhard Elis Malmström

Johan Nybom

Karl Vilhelm August Strandberg

Oscar Patrick Sturzen-Becker

Vilhelm von Braun

Elias Sehlstedt

Gunnar Wennerberg

Fredrik August Dahlgren

Zakarias Topelius

Lars Jakob Stenbäck

Gustaf Lorents Sommelius

Herman Sätherberg

Fredrika Bremer

Sofia von Knorring

Emelie Flygare-Carlén

Magnus Jakob Crusenstolpe

Karl Anton Wetterbergh (född 1804, f. d. fältläkare, död 1889) skref under märket Onkel Adam från början af 1840-talet många berättelser, af hvilka hans små humoristiska Genremålningar äro högst skattade. I sina större romaner, Penningar och arbete m. fl., gör han sig gärna till tolk för en bestämd socialpolitisk tendens och för härvid de »smås», de betrycktas talan. I dessa skrifter röja sig en varm känsla och en ofta i det humoristiska spelande kvickhet, som lockar ömsom till löjen och tårar. Hans stil är enkel och okonstlad; han söker verka med små medel. Äfven flera utmärkta barnskrifter (»Linnéa, tidning för barn») härröra från hans penna.

August Blanche (född 1811, liberal politiker och publicist, död 1868) vann sin första berömmelse såsom dramatiker. Han återupplifvade nämligen på 1840-talet den alltsedan Gustaf III:s tid så godt som afdomnade komedien och författade -- visserligen nästan alltid med utländska arbeten såsom förebilder -- en serie folkliga lustspel och skådespel, som, tack vare i främsta rummet en kvick dialog, ypperliga kupletter och en underström af humor, bevara en framstående plats i vår litteratur, ehuru de endast äro att betrakta som förträffliga bearbetningar. Nämnas må den äktkomiska farsen Ett resande teatersällskap och lustspelet Hittebarnet. Blanche skref likaledes några allvarliga dramer (Läkaren samt det historiska skådespelet Engelbrekt och hans dalkarlar). Han har äfven författat spännande romaner i fransk smak, bland dem Sonen af Söder och Nord, en skildring från 1848 års parisrevolution. Men sin största berömmelse vann han genom sina smärre skisser ur stockholmslifvet: Bilder ur verkligheten, burna af känslig humor, en mindre vanlig berättartalang, som förmår inom en trång ram inlägga rikt innehåll, samt en noggrann förtrogenhet med stockholmska minnen och stockholmsk atmosfär.

Blanche var ock en framstående politisk talare.

Henrik Bernhard Palmær (född 1801, adjunkt i kemi, sedan publicist, död 1854), som redan framträdt på 1820-talet som diktare, var en icke mycket produktiv, bitande kvick satiriker, hvars följetongsuppsatser tillhöra den uddigaste, som flutit ur en svensk penna.

Louis de Geer (född 1818, statsminister, upphofsman till den nu gällande riksdagsordningen, död 1896) gjorde sig såsom ung man känd som författare af romaner och af elegant skrifna skisser, samlade under titeln S. H. T., hvilka vittna om den finaste observationsförmåga. På sin ålderdom utgaf De Geer sina Minnen, som vid sidan af sitt historiska intresse äga högt värde såsom ett stilistiskt konstverk, hvars form motsvarar dess ädla innehåll.

Per Sparre

Gustaf Henrik Mellin

Julius Axel Kiellman-Göranson

Karl Fredrik Ridderstad

Karl af Kullberg

Per Thomasson

Maria Sofia Schwartz

Johan Jolin

Egron Lundgren (född 1815, berömd akvarellmålare, död 1875) har utmärkt sig äfven på det litterära området genom sina välskrifna reseskildringar från Italien, Spanien och Indien: En målares anteckningar.

Populärvetenskapliga skriftställare.

Bland författare, som vid sidan af sitt vittra författarskap under detta tidsskede äfven verkat på det populärvetenskapliga och medborgerliga skriftställeriets område, hafva i det föregående nämnts flera.

Åtskilliga andra arbetare på detta fält återstå att omtala. Inom historieskrifningen märkes, utom Geijer,

Anders Fryxell (född 1795, kyrkoherde, titulär professor, död 1881), som utan tvifvel är Sveriges mest läste historieskrifvare.

Hans Berättelser ur svenska historien skildra i fyrtiosex volymer svenska folkets historia intill år 1772. De äldre delarna (till och med Gustaf Adolf), som mera voro ämnade att utgöra en ungdoms- och folkläsning, hafva rönt allmänt och enhälligt erkännande för den liffulla skildringsgåfvan och den präktiga planen. I de senare delarna, som äro anlagda efter en bredare och mera själfständigt vetenskaplig måttstock, har Fryxell med orädd håg uppträdt mot vissa häfdvunna meningar om en del historiska personer och förhållanden och har sålunda helt naturligt äfven rönt mycken motsägelse. Fryxells läggning är helt och hållet den nyktre rationalistens och moralistens; han blir stundom så ifrig i sitt försvar eller sitt angrepp, att han mer gör intryck af sakförare än domare, men man har alltid klart för sig, att sakföraren tror på den saks sanning han förfäktar. Fryxell förde på 1840-talet en kraftig strid med Geijer »om aristokratfördömandet i svenska historien», därvid han försvarade adelsväldets målsmän.

Bland den geijerska skolans historieskrifvare märkas Fredrik Ferdinand Carlsson (född 1811, professor, statsråd, död 1887), som tecknade Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset i en framställning, som med skarp blick för händelsernas inre sammanhang förenar en fint mejslad form; Vilhelm Erik Svedelis (född 1816, professor, död 1889), som författat minnesanteckningar och statsvetenskapliga arbeten och som var en känd vältalare; Carl Gustaf Malmström (född 1822, f. d. riksarkivarie; f. d. statsråd) som skildrat Sveriges politiska historia från Karl XII:s död till 1772, i hvilket arbete han på grundvalen af den gedignaste forskning klart och uttömmande tecknat frihetstidens inro och yttre politik. Johan Jakob Nordström (född 1801 i Finland, rättslärd, riksarkivarie, död 1874) skref Svenska samhällsförfattningens historia.

Johan Erik Rydqvist (född 1800, kungl. bibliotekarie, död 1878)

Karl Johan Schlyter

Johan Henrik Thomander

Henrik Reuterdahl

Per Wieselgren

Gustaf Ljunggren

Albert Lysander

Bland filosofiska skriftställare

Pressen

På detta område är, som ofvan nämndes,

Lars Hierta (född 1801, publicist, grosshandlare, bokförläggare, död 1872) det grundläggande namnet, äfven om före honom andra skriftställare -- att särskildt nämna den alltifrån 1820-talet verksamme Johan Johansson (»Argus» död 1860) -- arbetat för skapandet af en fri press. Genom en förening af sällsynta egenskaper -- skriftställarens såväl som den praktiske mannens -- lyckades det Hierta att göra »Aftonbladet», som han utgaf 1830--51, till det ledande liberala organet.

Konservatismens talan

Bland Hiertas samtida

Ett något yngre släkte

Johan Vilhelm Snellman (född 1806, rektor, professor, slutligen senator, död 1881) utöfvade i Finland såsom filosof (af hegelska skolan) men än mera som publicist ett mycket stort inflytande och blef sin tids mest framstående representant för de nationella finskhetssträfvandena. Snellman vistades i Sverige omkring 1840 och deltog då i »Det-går-an»-striden.

TILLÄGG

De senaste årtiondenas vittra författare

Bland dessa märkes främst:

Viktor Rydberg (född 1828, publicist, professor, död 1895), hvars skriftställarverksamhet är den mest omfattande någon svensk under 19:e seklets senare hälft utöfvat.

Såsom romanförfattare framträdde Rydberg redan under 1850-talet. I Fribrytaren på Östersjön (1857) upprullar han brokiga bilder ur 1600-talets lif, skildrar med halft historiskt motiv ömsom blodiga sjöröfvarbragder, ömsom häxprocessernas grymma förföljelser; i Singoalla (1858) ger han en novell från digerdödens dagar, hvars hufvudperson är en ung zigenerska. Denna novell är det yppersta uttrycket för det mystiskt romantiska draget i Rydbergs diktarlynne, »en blå blomma vuxen på fantasiens mark», som han själf kallade den, under det att däremot Den siste atenaren (1859), Rydbergs mest berömda prosadikt, återger det tankeklara, formplastiska, helleniska draget i hans skaplynne och tillika är en tendensroman, ett spjut slungadt äfven mot samtiden -- »i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda». Romanen framställer

Lefnad. Viktor Rydberg föddes den 18 december 1828 i Jönköping, hvars fagra omnejd han så tjusande skildrat bl. a. i Vapensmeden. Tidigt fick han

Karl Georg Starbäck (född 1828, lektor, död 1885)

Frans Hedberg (född 1828, f. d. teaterintendent)

Oskar II (född 1829)

Carl Rupert Nyblom (född 1832, f. d. professor i estetik)

Emil von Qvanten (född 1827 i Finland, Karl XV:s bibliotekarie, död 1903)

K. A. Kullberg (född 1815, död 1897)

Theodor Hagberg (född 1825, professor, död 1893)

Nils Fredrik Sander (född 1828, kansliråd, död 1900)

Viktor Emanuel Öman (född 1833, redaktör, död 1904)

Fritiof Holmgren (född 1831, professor, död 1897)

Albert Teodor Gellerstedt (född 1836, öfverintendent)

Josefina Wettergrund, signaturen Lea (född 1830, död 1903)

Ur ett uppsalasamfund, hvilket på 1860-talet odlade diktkonsten och utgaf två kalendrar »Sånger och berättelser» af »Nio signaturer» och »Sju signaturer», har utgått ett antal författare, som intagit ett framstående rum i de följande årtiondenas vittra alstring. Den ibland dessa, som genast lyckades vinna öra för sin egendomliga, ursprungliga diktning, var

Karl Snoilsky (född 1841, grefve, diplomat, öfverbibliotekarie, död 1903).

Under 1870-talet var Snoilsky icke längre den stormande, lidesefulle sångare, som

Från 1879, samtidigt med att skalden, efter en inre kris, uppgifvit den diplomatiska banan och bosatt sig i utlandet för en följd af år, springer en ny källa upp i hans diktning, som, på samma gång den flödar rikligare, återfår sin förra värme men tillika röjer en mognare, fördjupad lifserfarenhet. Under 1880-talet utkommo

Carl David af Wirsén (född 1842, Svenska akademiens sekreterare)

Karl Pontus Wikner (född 1837, docent och lektor i Uppsala, professor i filosofi i Kristiania, död 1888)

Ernst Daniel Björck (född 1838, komminister, död 1868)

Edvard Bäckström (född 1841, publicist, död 1886)

Karl Ludvig Östergren, »Fjalar» (född 1842, läroverksadjunkt, död 1881)

N. P. Ödman (f. 1838, lektor)

Från och med 1870-talets slut och under 1880-talet gjorde, under inflytande från fransk och dansk-norsk estetik och diktning, en utprägladt realistisk, stundom naturalistisk riktning sig gällande, som eröfrade nya områden och i mycket utgjorde ett sundt och berättigadt bakslag gentemot frasrik efterklang och ytlig sensationsromantik; hos flera författare var denna realistiska strömning förenad med en gisslande samhällssatir och därmed sammanhängande revolutionärt kynne.

Den snillrikaste men tillika mest vidtgående målsmannen för denna riktning är August Strindberg (född 1849).

Efter att hafva utgifvit några smärre dramatiska och novellistiska försök väckte Strindberg den litterära världens uppmärksamhet genom sitt flera gånger omarbetade ungdomsdrama Mäster Olof (utgifvet 1878 i versifierad form, ursprungligen -- 1872 -- skrifvet på prosa) med ämne från Olaus Petri lefnadshistoria, rikt på originella uppslag och poetiska enskildheter, för öfrigt under reformationstidens dräkt döljande moderna idéer och kraf. Kort därefter vardt han känd i vidsträcktare kretsar genom sin bitande kvicka samhällssatiriska roman: Röda rummet (1879) med dess lefvande skepnader ur Stockholms litterära och artistiska värld. Följde så de hänsynslösa satirer, som sammanfattats i Det nya riket med dess bittra utfall åt olika håll, historiedramen Gillets hemlighet m. fl., det kraftiga sorgespelet Fadern, ett af hans många angrepp på kvinnokönet och dess emancipationskraf; de förträffligt skrifna historiska novellerna Svenska öden och äfventyr, däribland flera af hans bästa prosastycken; vidare novellsamlingar, sådana som Giftas och de optimistiskt hållna Utopier i verkligheten (hvari förekommer den vackra fredsnovellen Samvetskval); skärgårdsromanen Hemsöborna -- rik på humoristiska enskildheter -- och dess fortsättningar; dikter, bland hvilka Sömngångarnätter äro särskildt märkliga -- allt detta i växlande följd och under växlande stämningar.

Efter att hafva utgifvit en del själfbiografiska böcker

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt; mäktigt i ansatsen, saknar det ej sällan ihärdighetens styrka; han besitter

Ann' Charlotte Leffler (född 1849, först fru Edgren, sedan hertiginna af Cajanello, död 1892) intog en rangplats inom

Viktoria Benedictsson (född Bruzelius 1850, död 1888), signaturen »Ernst Ahlgren», utmärkte sig såsom

Gustaf af Geijerstam (född 1858) framträdde såsom ifrig förkämpe för den starkt realistiska

August Bondeson (född 1854, läkare)

Georg Nordensvan (född 1855, litteratur- och konstkritiker)

Knut Michaelson (född 1841, f. d. bruksdisponent)

Alfhild Agrell (född 1849)

Ola Hansson (född 1860, kritiker)

Alfred Hedenstierna (född 1852, redaktör)

Bland lyriska skalder af olika riktningar, som framträdde under 1880-talet, märkas följande:

Karl Alfred Melin (född 1849, lektor)

Albert Ulrik Bååth (född 1853, museiintendent)

Karl August Tavaststjerna (född 1860, arkitekt, redaktör, död 1899)

Daniell Fallström (f. 1858, litteratör)

Då realismen å vissa håll var på väg att utmynna i ett nog långt drifvet fotograferande af verkligheten och att alstra gråstämning och misströstan, hördes ropen på »renässans»; och under åberopande af fantasiens och skönhetsglädjens rätt odlades nu flera författare -- i anslutning äfven till nyare rörelser inom utlandets litteratur -- diktningen på nya tegar.

Den, som främst höjde denna fana var

Verner von Heidenstam (född 1859, ursprungligen målare). Han intog med sin år 1888 utgifna diktsamling Vallfart och vandringsår -- en af den svenska diktkonstens mest lysande debuter -- genast en mycket framstående plats bland svenska skalder; dessa dikter röjde en ny individualitet, som med glöd och färgprakt i skildringen förenade sinnrikhet och själfullhet i uppfattningen, på samma gång hans lifsglada »esteticism» utgjorde en gensaga mot den realistiska hvardagsprosan. Samma anda genomgick hans romaner, Endymion med ämne från Österlandet samt den ömsom verklighetsskildrande, ömsom fantastiska Hans Alienus, i hvilka författaren gjorde sig gällande såsom förträfflig, om än något ojämn prosaskildrare; särskildt verkade de i dessa romaner förekommande skildringarna från Österlandet genom utmärkt lokalfärg. Den sistnämnda var f. ö. symbolisk för författarens hemvändande från Orienten till hemlandet. I sin andra samling Dikter (1895) var det särskildt sångerna från svensk skogsbygd och barndomsminnena, som väckte anklang; i andra stördes intrycket af någon oklarhet. Senare vände sig Heidenstam till att i prosaform skildra historiska minnen. I tvenne följder af noveller, Karolinerna (1897--98), har han sålunda i diktens form behandlat ämnen från Karl XII:s tid, skildrande kung Karl och hans män, företrädesvis under deras äfventyrliga färder på främmande mark: det är en hel rad egendomligt uppfattade och originellt gifna krigartyper och situationsbilder.

I Den heliga Birgittas pilgrimsfärd stå de vackra skildringarna af trakten kring Vättern och af Österlandet vida öfver den psykologiska skildringen af hufvudpersonen. I samlingarna Sankt Göran och Draken samt Skogen susar har Heidenstam åter framträdt som novellist.

Oskar Levertin (född 1862, professor), som i sin första alstring tillhört de realistiska skildrarne, ställde sig i början af 1890-talet vid Heidenstams sida i hans kamp för en skönhetsmättad »renässans». Levertin har i sina tre diktsamlingar (Legender och visor m. fl.) uppenbarat sig såsom en lyrisk skald med djup känsloglöd och af vemodsfull mystisk läggning (»Min dikt är svart, med purpurröda sömmar»). I hans berättelser, särskildt Rokokonoveller, har i synnerhet hans förtrogenhet med svunna tiders kultur förträffligt gjort sig gällande; de äro ej sällan kryddade med spirituell kvickhet. -- Levertin har dessutom framträdt såsom litteraturhistoriker, konsthistoriker och briljant vitter essayförfattare (Diktare och drömmare; Svenska gestalter) samt litterär kritiker.

Tor Hedberg (född 1862) började liksom Levertin sin bana såsom realist och författade en rad romaner och noveller af ärlig, något tung verklighetsskildring. Senare har han behandlat Judas-motivet på ett skarpsinnigt, originellt sätt såväl i en roman som i ett drama samt utgifvit dikter och ett idédrama Gerhard Grim, som röja djupsinne och känsla, ofta framträdande i en något ordknapp, stundom något oklar stil.

Hedberg är dessutom verksam såsom lustspelsförfattare (Guld och gröna skogar) och kritiker.

Selma Lagerlöf (född 1858) förfogar bland alla den senare tidens svenska författare öfver den rikaste inbillningskraften och det originellaste ämnesgreppet. Dessa egenskaper framträdde i hennes i hög grad uppseendeväckande, snillrika men stil-maniererade förstlingsarbete Gösta Berlings saga (1891; prosadikter om äfventyrligt värmländskt herrgårdslif på 1820-talet), där ej sällan den konstnärliga formen sprängdes; emellertid vann detta arbete en oerhörd popularitet både i Sverige och grannländerna och gjorde författarinnan med ett slag ryktbar. Med större konstnärligt jämnmått tedde sig hennes inbillningskraft och hennes stämningsrika skildringsgåva i novellsamlingen Osynliga länkar (t. ex. Legenden om fågelboet, Dunungen, En julgäst) och i Antikrists mirakler, där hennes fantasi lyckligt sammangjutit originellt uppfattade motiv från sicilianska sägner med ämnen ur sicilianskt nutidslif.

Hon har vidare på ett ypperligt sätt återgifvit ett antal sägner och legender i samlingen Drottningar i Kongahälla och i En herrgårdssägen lämnat en intagande kärlekssaga. Till en popularitet motsvarande om icke öfverträffande hennes förstlingsverks nådde hennes dubbelberättelse Jerusalem. Här skildras en bondesläkts öden, förknippade med en andlig väckelse i Dalarne, som utmynnar i en färd till det Heliga landet. Högst står första delen I Dalarne med dess rika folkpsykologi, storslagna skildring af Ingmarsättens sinnelag, af pilgrimernas afsked från hemmets torfva och andra kapitel, i hvilka hon uppenbarar en verkligt klassisk berättargåfva. I den senare delen är det förnämligast österländska legendmotiv, som hon förträffligt tillgodogjort sig. På ett poetiskt sätt har hon vidare tolkat en följd Kristuslegender. Selma Lagerlöf är framförallt sagoförtäljerska, och liksom de gamla sagoberättarne älskar hon mest de omedelbara, osammansatta naturerna; hennes berättarkonst bäres af en optimistisk världsåskådning och en kärnfull religiositet. Hon har vunnit en europeisk läsekrets.

Gustaf Fröding (f. 1860) har under sin korta, tyvärr hastigt afbrutna alstring gjort sig känd som lyriker med rang bland våra främsta mästare.

Hans debutarbete, Gitarr och dragharmonika (1891), vann med sina dubbeltvinnade strängar -- en känslosam, bisarr, allvarlig tråd, en uppsluppen, burlesk, folklig -- allmän beundran och sympati. Han uppenbarade många drag af svensk känsloton, af äkta folklighet både i innehåll och form och var dock fjärran från den alldagliga slagdängan, ty denne värmlandsson hade gått i världssmärtans skola; utlandets vemodsskalder och tänkare hade sin lott och del i hans andes daning likaväl som hemlandets »viser» och »låtar». Sådan uppenbarade han sig ock i sina senare samlingar (Nya dikter, Stänk och flikar m. fl.), dock med allt starkare dragning åt det tungsinta. Bland hans yppersta skaldestycken må nämnas »Det var dans bort i vägen», »Vallarelåt», »Bergslagstroll», de konstiga »Beväringa», »Lelle Kal Johan» samt de af brusten humor genompyrda »Jägar Malms hustrur» och »Skalden Wennerbom». Fröding är i sin form en af vår lyriks metriska nydanare.

Per Hallström (f. 1866) framträdde samtidigt med Fröding som lyriker men har företrädesvis utmärkt sig såsom berättare. Han förfogar öfver en i engelsk och fransk skola utbildad prosakonst, som med stor böjlighet och finhet behärskar de mest skilda ämnesområden och stilar; bland hans arbeten må företrädesvis framhållas den nobelt gifna, vemodsmättade skildringen från hundra år tillbaka En gammal historia samt novellsamlingarna Vilsna fåglar, Briljantsmycket, Reseboken och framför allt Thanatos, hvilken rymmer flera af hans mest fulländade berättelser. I Hallströms berättarkonst, hvari vemodsdraget nog är förhärskande, uppenbarar sig dock ofta en satirisk ådra. Äfven på det dramatiska området har Hallström framträdt, bl. a. med den förträffliga studien i Shaksperes stil, Grefven af Antwerpen.

Erik Axel Karlfeldt (f. 1864, bibliotekarie) gjorde sig vid 1890-talets midt gällande såsom lyriker af ett egendomligt, i någon mån med Frödings besläktadt skaplynne. Liksom dennes diktning är Karlfeldts sprungen ur folklig mark men har ett mera kärft och manligt dalkarlalynne. Såsom hembygdssångare är han i någon mån befryndad med åttiotalets realistiska diktning. Friskt och hurtigt, ärligt och innerligt besjunger Karlfeldt -- stundom under masken af en studerad landtman, »Fridolin» -- naturens skönhet, kärlekens stämningar, folklifvets egendomligheter; han har ock humoristiskt tecknat »dalmålningar» på rim. Hans hittills utgifna diktsamlingar äro: Vildmarks- och kärleksvisor, Fridolins visor och Fridolins lustgård.

Pelle Molin (f. 1864, målare, död 1896) har i en samling postumt utgifna skisser Ådalens poesi med måleriskt sinne skildrat norrländskt natur- och folklif.

Hjalmar Söderberg (f. 1869) har offentliggjort berättelser ur stockholmslifvet af realistiskt skaplynne, alster af en skeptisk lifsåskådning; de utmärkas af en viss skärpa i observationen och en bitande, något kylig kvickhet (Historietter, Martin Bircks ungdom).

Karl Erik Forshed (född 1872) har i flera arbeten på vers och prosa skildrat landtlifvets och hemlifvets lycka och gifvit naturskildringar från bergslagsbygden (Storgården).

Mathilda Roos (född 1852) började vid 1880-talets slut med realistiska romaner men har senare med framgång ägnat sig åt religiöst färgad prosadikt (Höststormar, Helgsmålsklockan).

Sophie Elkan (f. 1853) har jämte flera samlingar själfulla noveller (I fågelperspektiv m. fl.) författat den historiska romanen John Hall, utmärkt för säker tidskolorit.

Hilma Angered Strandberg (f. 1855) har i det svensk-amerikanska lifvet funnit tacksamma motiv för flera egenartade, pessimistiskt färgade skildringar (Den nya världen m. fl.), liksomhon äfven skildrat ämnen från hemlandet i roman och novell.

Jane Gernandt Claine (f. 1862) har i sin eleganta novellistik mest rört sig på utomeuropeiska mark (Fata morgana, Hella, Pampan).

Inom sagolitteraturens område har Helena Nyblom (f. 1843) framträdt såsom en originell och fin sagodiktare; hon är äfven utmärkt lyriker på danska språket samt har författat noveller. Anna M. Roos (f. 1862) har bl. a. författat älskvärda barnadikter.

Bland poetiska öfversättare från senare tider må nämnas:

Alfred Jensen (född 1859, medlem af Svenska akademiens Nobelinstitut), hvilken gjort sig känd genom mästerliga tolkningar af slavisk poesi (Puschkins Eugen Onegin; Lermontoffs dikter, Mickiewicz' Herr Taddeus, Svatopluk Cechs, Askercs' och J. Vrlichys dikter m. fl.) och dessutom utgifvit reseskildringar från slaviska länder; Edvard Fredin (född 1857, död 1889), som på förträffligt sätt öfverflyttat ett urval af samtidens lyrik i Skilda stämmor, liksom han äfven gjorde sig känd som talangfull originaldiktare; Harald Molander (f. 1858, regissör, död 1900), hvilken var en första rangens dramatisk öfversättare (Cyrano de Bergerac), hvarjämte han äfven verkade såsom originalförfattare (bl. a. af en historisk roman om Wivallius' öden: En lyckoriddare). En framstående tolkning af Cervantes' prosaroman Don Quijote är utförd af V. E. Lidforss (f. 1833, f. d. professor, medlem af Svenska akademiens Nobelinstitut), hvilken äfven utgifvit en orimmad öfversättning af Dantes Gudomliga komedi med lärda kommentarier. Fredrik Wulff (f. 1845, professor) har med stor finhet tolkat Dantes »Vita nuova» (I lifvets vår). Hjalmar Edgren (född 1841, professor; medlem af Svenska akademiens Nobelinstitut, död 1903) har dels öfverflyttat ett antal fornindiska verk, dels förträffligt tolkat Tennysons diktning.

Bland författare, som jämte de redan nämnda utmärkt sig inom det för en större allmänhet vetenskapliga skriftställeriet, må framhållas följande.

På historieforskningens och häfdateckningens fält: Klas Teodor Odhner (född 1836, riksarkivarie, död 1904), som författat bl. a. Sveriges inre historia under Kristinas förmyndarregering och Sveriges politiska historia under Gustaf III:s regering (ofullb.), äfvensom allmänt använda läroböcker i Sveriges historia; Hans Forssell (född 1843, statsråd, president, död 1901), som utgifvit ett antal lärda och stilistiskt förträffliga historiska och nationalekonomiska afhandlingar och uppsatser, bl. a. två samlingar Studier och kritiker; Elof Tegnér (född 1844, universitetsbibliotekarie, död 1900), af hvars hand man bl. a. har en ypperlig monografi öfver Gustaf Maurits Armfelt, hvilken innehåller viktiga bidrag till tidens historia; han utgaf äfven och behandlade memoarer och författade dessutom historiska essayer; Claes Annerstedt (född 1839, f. d. universitetsbibliotekarie), som bl. a. tecknat Uppsala universitets historia under äldre tider; Martin Weibull (född 1835, professor, död 1902), som gifvit en vältalig skildring af Gustaf Adolfs historia; Oskar Alin (född 1846, professor, död 1900), som bl. a. lämnat viktiga bidrag till Unionens historiska tillkomst och Karl Johans historia; Harald Hjärne (född 1848, professor), hvilken utom en del lärda specialskrifter offentliggjort liffulla historiska och politiska essayer; Emil Hildebrand (född 1848, riksarkivarie), som utgifver Historisk tidskrift och sammelverket Sveriges historia; Ludvig Stavenow (född 1864, professor), af hvars hand föreligga värdefulla skildringar af frihetstidens och gustavianska tidens historia; Gustaf Björlin (född 1845, generalmajor), som gjort sig känd såsom krigshistorisk författare, äfvensom genom populära skildringar ur våra häfder. -- Såsom biograf märkes Harald Wieselgren (född 1835, f. d. bibliotekarie), hvars talrika lefnadsteckningar (Ur vår samtid, Bilder och minnen, Från gamla dagar och våra) utmärka sig för stor sakkännedom, pietetsfull uppfattning och liflig framställning; han är ock en framstående talare. Adolf Hedin (född 1834, politiker, publicist) har författat ett stort antal välskrifna, ofta uddiga essayer af historiskt och politiskt innehåll och är känd såsom utmärkt politisk vältalare.

Inom fornkunskapen hafva med stor berömmelse arbetat Hans Hildebrand (född 1842, riksantikvarie), som äfven författat ett kulturhistoriskt arbete öfver Sveriges medeltid, och Oscar Montelius (född 1843, professor), som utgifvit verk i nordisk och jämförande arkeologi. -- Julius Centerwall (född 1844, rektor) har genom populära skrifter gjort allmänheten bekant med den klassiska fornforskningens resultat.

På konst- och litteraturhistoriens område har utom förut nämnda författare Carl Gustaf Estlander (född 1834, professor i Helsingfors) verkat; han har ock grundat den för den svenska odlingen i Finland betydelsefulla Finsk tidskrift. Inom den svenska litteraturhistoriska forskningen hafva de senare årtiondena företett liflig verksamhet. Bland dess representanter må särskildt nämnas Henrik Schück (f. 1855, professor i Uppsala), som utgifvit en följd lärda skrifter, bl. a. Svensk litteraturhistoria (under medeltid och reformationstid), Shakspere samt (tillsammans med Karl Warburg) Illustrerad svensk litteraturhistoria, i hvilket verk den förre författat första delen (till 1718), den senare återstoden. Han har äfven påbörjat en Världslitteraturens historia. (I öfrigt hafva på detta område verkat ett stort antal skriftställare, hvilkas namn återfinnas i bilagan.) Såsom konsthistorisk skriftställare har, utom redan nämnda, bl. a. Georg Göthe (född 1846, amanuens) verkat (J. T. Sergel m. fl.).

Äfven inom den svenska språkforskningen har under senare åren pågått ett ytterst liffullt arbete. Esaias Tegnér d. y. (född 1843, professor) har genom lätt tillgängliga men på grundlig lärdom hvilande afhandlingar (Språkets makt öfver tanken, Hemmets ord) varit föregångsmannen för popularisering af språkforskningens resultat; han är dessutom den främsta kraften i det snart afslutade nya bibelöfversättningsarbetet. Genom Svenska akademiens försorg har en ny, i storartad omfattning anlagd Ordbok öfver vårt språk börjat utgifvas under öfverledning af K. F. Söderwall (född 1849, professor i Göteborg), som äfven utgifvit flera populärvetenskapliga skrifter, bl. a. Svenskan som skriftspråk.

Andra framstående representanter för nordisk språkforskning äro Axel Kock (född 1851, f. d. professor), hvilken bl. a. utgifvit arbeten om svensk accent, och Adolf Noreen (född 1854, professor i Uppsala), som bl. a. offentliggjort två populära samlingar Spridda studier och utom många specialskrifter börjat utgifva en stort anlagd svensk grammatik, Vårt språk. Äfven åt dialektforskningen och landsmålslitteraturen har på senare tid mycken uppmärksamhet ägnats, bl. a. i Svenska landsmålsföreningarnas tidskrift, utgifven af J. A. Lundell.

På det religiösa skriftställeriets område hafva verkat bl. a. Valdemar Rudin (född 1833, f. d. professor) och Fredrik Fehr (född 1849, pastor primarius, död 1895), hvilkas röster gjort sig hörda inom vida kretsar.

Samhälleliga, populärfilosofiska och litterära ämnen hafva på ett mot häfdvunna åskådningar stridande sätt behandlats af Ellen Key (född 1849), hvars skrifter väckt mycket uppseende och framkallat lifliga meningsutbyten.

Bland reseskildrare har särskildt Sven Hedin (född 1865, upptäcksresande) vunnit sig världsrykte genom sina resebeskrifningar från Asien. Gustaf F. Steffen (född 1864, professor i nationalekonomi i Göteborg) har författat tre samlingar välskrifna skildringar från det nutida England. Carl Bildt (född 1850, envoyé) som äfven varit verksam såsom historiker, har utgifvit spirituella reseskildringar och beskrifningar från Italien.

Ett framstående encyklopediskt verk, som utgör ett storartadt vittnesbörd om hvad samverkan mellan svenska vetenskapsidkare och skriftställare kunnat åstadkomma, är Nordisk Familjebok, af hvilken nu en andra upplaga är under utgifvning.

BILAGA.

Hänvisningar till arbeten för vidare studier

Närmast hänvisas till:

Illustrerad Svensk Litteraturhistoria af Henrik Schück och Karl Warburg (I--II: I och II), som skildrar svenska litteraturen till omkring 1830.

P. D. A. Atterbom: Svenska siare och skalder, I--VI (särskildt författarne under 1600--1700-talen); B. E. Malmström: Grunddragen af svenska vitterhetens historia, I--V (efter Stiernhielm till omkr. 1820); Gustaf Ljunggren: Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död, I--V (till 1821); Henrik Schück: Svensk litteraturhistoria I (medeltid och reformationstid); Hellen Lindgren: Vår vittra storhetstid, I (1730--1809); Per Wieselgren: Svenska kyrkans sköna litteratur; Atterbom: Litterära karakteristiker; C. R. Nyblom: Estetiska studier; Gustaf Ljunggren: Smärre skrifter, I--III; C. D. af Wirsén: Lefnadsteckningar (Oxenstierna, Beskow, Nicander); Oskar Levertin: Diktare och drömmare och Svenska gestalter.

G. Cederschiöld: Erikskrönikan; G. Ljunggren: Svenska dramat till slutet af 1600-talet; H. Schück: Lars Wivallius; J. Helander: Spegel; H. Tottie: J. Svedberg; E. Meyer: G. Rosenhane; G. Ljunggren: Frese; V. Vasenius: Frese (i Historiallinen Arkisto); Arvid Hultin: Inledning till Valda skrifter af Frese; E. Wrangel: Det karolinska tidehvarfvets komiska diktning; J. A. Eklund: Anders Rydelius.

E. Wrangel:

K. V. Böttiger:

A. Fryxell:

O. Sylwan:

Såsom lämplig litteraturläsning utöfver skolans vanliga läseböcker må för äldre tider förordas: Valda stycken af svenska författare 1526--1732 utgifven af prof. A. Noreen och docent E. Meyer samt Svenska Parnassen (Frihetstiden och Gustavianska tiden), utg. af doc. E. Meyer.

REGISTER

Addison - Adlerbeth, G. J. - Adlersparre, G. - Afzelius, A. A. - Agardh - Agrell - Ahlgren, se Benedictsson - Alin - Almqvist - Alströmer - Andersen - Angered-Strandberg - Andreæ - Angermannus - Annerstedt - Ariosto - Aristofanes - Armfelt - Arrhenius - Asbjörnsen - Aschaneus - Askelöf - Asteropherus - Atterbom

Bellman - Benedictsson - Benzelius - Bergklint - Bergman - Bergstedt - Berzelius - Beskow - Biberg - Bildt - Birgitta - Björck - Björlin - Björnson - Blanche - Boileau - Bondeson - Boström - Botin - Brahe, Per - Braun - Bremer - Brenner - Brinckman - Bure - Burns - Byron - Bååth - Bäckström, E. - Bäckström, P. O. - Börjesson - Böttiger

Calderon - Calonius - Camoëns - Carlén - Carlson, F. F. - Cartesius - Cederborgh - Cederschiöld - Celsius, A. - Celsius, O. - Centervall - Cervantes - Choræus - Chydenius - Claëson - Columbus - Corneille - Creutz - Cronhielm - Cronstedt - Crusenstolpe

Dahlgren, F. A. - Dahlgren, K. F. - Dahlstierna - Dalin - Dalman - Dante - De Foe - De Geer - Dickens - Drachmann

Edgren, A. C., se Leffler - Edgren, Hj. - Ehrensvärd - Elkan - Envallsson - Eschylus - Eskil - Estlander - Eufemia - Euphrosyne, se Nyberg - Eurelius, se Dahlstierna

Fahlcrantz - Fallström - Fehr - Fjalar, se Östergren - Forshed - Forssell - Forsslund - Franzén - Fredin - Frese - Fries - Fryxell - Fröding

Gardie, M. G. de la - Geijer - Geijerstam - Gellerstedt - Gernandt-Claine - Gessner - Gjörwell - Goethe - Gothus, L. Petri - Grafström, A. A. - Grimm - Grotius - Grubbe - Gumælius - Gustaf I - Gustaf II Adolf - Gustaf III - Gyllenborg, G. F. - Gyllenborg, K. - Göthe

Hadorph - Hagberg, K. A. - Hagberg, T. - Hallenberg - Hallman - Hallström - Hammarsköld - Hansson - Hedberg, Frans - Hedberg, Tor - Hedborn - Hedenstierna - Hedin, Adolf - Hedin, Sven - Hedlund - Heidenstam - Heine - Hesiodus - Hierta, H., se Järta - Hierta, L. J. - Hildebrand, E. - Hildebrand, H. - Hjärne, H. - Hjärne, U. - Holberg - Holmgren - Holmström - Homerus - Horatius - Hugo - Höijer - Höpken

Ibsen - Ihre

Jensen - Jesaja - Johansson, Joh. - Johansson, Lasse (Lucidor) - Jolin - Juvenalis - Järta

Karlfeldt - Kellgren - Kexél - Key - Kiellman-Göransson - Knorring - Kock - Kristina - Kullberg, af K. - Kullberg, K. A.

Lagerbring - Lagerlöf, P. - Lagerlöf, Selma - Lea, se Wettergrund - Leffler, A. Ch. - Lehnberg - Lenngren - Leopold - Lessing - Levertin - Lidforss - Lidner - Lindeberg - Lindegren - Lindschiöld - Lindström - Ling - Linné - Livijn - Ljunggren - Locke - Lovisa Ulrika - Lucidor, se Johansson - Lucretius, Carus - Lundegård - Lundgren, Egron - Lysander

Magnus, J. - Magnus, O. - Malmström, B. E. - Malmström, C. G. - Martini - Mattias - Melin, K. A. - Mellin, G. H. - Messenius - Michaelson - Milton - Modée - Molander - Molière - Molin - Montelius - Mörk

Nehrman - Nepomunk, se Kiellman-Göransson - Nicander - Nohrborg - Nordencrantz - Nordenflycht - Nordenskiöld - Nordensvan - Nordström, J. J. - Noreen - Novalis - Nyberg - Nyblom, C. R. - Nyblom, H. - Nyblæus - Nybom

Odel - Odhner - Oehlenschläger - Oelreich - Olai, E. - Onkel Adam, se Wetterbergh - Orvar Odd, se Sturzen-Becker - Oskar II - Oxenstierna, Axel - Oxenstierna, J. G.

Palmblad - Palmær - Paludan-Müller - Paulinus - Paykull - Peringskiöld - Perrault - Persius - Petri, Laurentius - Petri, Olaus - Petrus de Dacia - Pindarus - Polhem - Porthan - Pufendorff

Quanten, von

Racine - Retzius, A. - Reuterdahl - Reuterholm - Richardson - Richert - Ridderstad - Ronsard - Roos, A. M. - Roos, M. - Rosenhane - Rosenstein - Rousseau - Rudbeckius, J. - Rudbeck, Olof, d. ä. - Rudbeck, Olof, d. y. - Rudbeck, Olof, sonsonsonen - Rudin - Runeberg - Runius - Rydberg - Rydelius - Rydqvist - Rääf

Sahlstedt - Sander - Saxo - Schartau - Scheele - Schefferus - Schelling - Schiller - Schlegel - Schlyter - Schück - Schwartz - Schönberg - Scott - Sehlstedt - Shakspere - Silverstolpe, G. A. - Silverstolpe, A. G. - Sjöberg, E. - Skytte - Snellman - Snoilsky - Snorre Sturlesson - Sofokles - Sohlman - Sommelius - Sondén - Sparre, E. - Sparre, Per - Spegel - Stagnelius - Starbäck - Stavenow - Steele - Steffen - Stenbäck - Stiernhielm - Stiernhöök - Strandberg, K. V. A. - Strandberg, H. A. - Strindberg - Strinnholm - Sturzen-Becker - Svart - Svedberg - Svedelius - Svedenborg - Swift - Sätherberg - Söderberg - Södervall

Talis Qvalis, se Strandberg - Tasso - Tavaststjerna - Tegel - Tegnér, Elof - Tegnér, Esaias - Tegnér, Esaias, d. y. - Teokritus - Tessin - Theorell - Thomander - Thomasson - Thorild - Tieck - Tollstadius - Tomas - Topelius - Torild - Trievald - Törngren

Uhland - Ulfsson

Wadman - Wagner - Valerius - Wallenberg - Wallin - Wallmark - Weibull - Wennerberg - Verelius - Vergelius - Wetterbergh - Wettergrund - Wieselgren, P. - Wieselgren, H. - Wikner - Winckelmann - Winther - Wirsén, af - Vitalis, se Sjöberg - Wivallius - Voltaire - Wulff

Ångström

Ödman, N. P. - Ödmann, S. - Öman - Östergren